Aftonbladet – 3 november 1840, sida 2

visan, att hos BondeStåndet är den friska viljan sin blomning, och det sunda förnuftet fullmoget Jag högaktar uppriktigtigt den Svenska Bonden, di ban ärligt går sin egen bana, och hör honom met nöje, då han talar ur eget oförvirrade hufvud. Mer jag kan icke, likt många andra, af feg eftergift föj dagens anda, nedsätta mitt eget Stånd, för att smick ra den mäktiga massans lägsta passioner. Om Rid darhuset har haft medlemmar, som krupit för da gens mäktige, så höra desse till undantagen; Ridd och Adeln har dock alltid varit och är sjelfständig i sina beslut, såvida, M. H., det går an att var: sjelfständig, utan att vara slaf af liberalismens makt språk. Jag har hört ledamöter af det Hedervärda Bonde Ståndet förklara, att det är samma Stånd, som fö der den öfriga delen af Nationen, och i följd dera är Bonden den rätta Representanten. Afser dett: jordbruket, så far jag hemställa, om icke inom Ad ännu finnes tillräcklig jord, för att dess samtlige medlemmar deraf kunna vara födda utan Bonden: mellankomst? och hvilket förhållande gifver Adelr full rätt till den representation den innehar. Man gör en fullkomlig hetsjagt efter de ring förmåner, Ridd. och Adeln ännu äger qvar såsom Stånd. Ja, Mine Herrar, vi böra vara på vår vakt .y jagtförbundet räknar anhängare inom dessa murar Nationen, skrika hennes sjelfbemyndigade organer ordrar Riid. och Adelns upphörande! Hafva v lå upphört att höra tili Svenska Nationen ? Det äl visserligen så de vilja tolka vår tillvaro, ty vi är vägen för Mouvemangets saltomortale. Och gifva v sfter för det förfarliga skriket, så kommer en dag lå de fris å Nationens vägnar fordra vår förmögen et, och neka oss att trampa den jord, våra fäders if och blod helgat. Fordrar Sverges väl en eftergift af vår Represen. ationsrätt? Jag tror det ej, allraminst i denna stund, då sinnenas förvillande kallas patriotism, och idningslögner gälla för ärlighet. Historien bevittrar tillräckligt hvart sådant leder. Och skall Ridd ch Adeln, ättlingar af Sverges ära och sjelfständiget, gå i led med några lycksökande äfventyrare, ch lättsinnigt kasta Fäderneslandet i gapet på den Irake, som lurar på hvem han uppsluka månde? Nej, Mine Herrar, Ridd. och Adelns pligt är att nu cke gifva vika för tidens oro, och dertill uppmanar ag Eder. Låt den fria pressens skåndande banntråle ljungas emot Riddarhuset, Ridd. och Adeln kall med lugn värdighet möta det korståg, som prelikas emot Ståndet. Och för min egen del må tidingsåskan dundra öfver mitt hufvud, jag föraktar ienne, ty mitt Svenska hjerta krossas ej af det lijwerala tyranniet.