Aftonbladet – 2 november 1840, sida 2

laltarinnan RCUllolt fet Meet Se Lo vebe trakter. Möjligen för författarinnan sjelf intressänt, såsom en liten repetition, är det imedlertid icke sagdt, att denna promenad i ett så knapphändigt och nomenklatur-messigt skick skall vara det äfven för hvarje annan; och, som yttradt blifvit, för sjelfva berättelsen är den fullkomligt främmande, om icke till och med menlig, emedan. den afbryter dess gång för en lång stund och demnar oss, som. brinna af otålighet att följa med våra hjeltars och hjeltinnors vidare öden, att sitta der och vänta med armarna i kors både länge och väl Skall jag tala om alla dessa för sjelfva dramat icke mindre öfverflödiga causerier, hvilka börjas t. ex. så här: I slutet af September inflyttade rLilia med sina vänner till staden ete. eller på detta sätt: Lilia återkom till Stockholm och der möttes hon af en sorglig nyhet. Hennes fars helsa hade länge varit vacklande ete. verkligen trivialiteter, som dock utgöra en icke obetydlig del af hela boken! i Och man frågar nu i hvad kategori man, opartiskt taladt, skall sätta denna författarinna, om här icke finnes något hopp, någon möjlighet af framtid, — man älskar ju så mycket att i längden tro detbästal — Jag svarar, derpå med den mest filosofiskå maximen: Man bör aldrig säga aldrig Det vore kanske icke ogörligt att framhafva ganska vackra auktorskaper, hvilka börjat med ännu svagare aspekter, och jag vill gerna medgifva, att vissa saker i romanen Liliav icke egentligen äro hvad man kallar illa skrifma. Men all den talang, man på sin högsta höjd skulle kunna erkänna densamma, står dock alltid på ungefär samma skala, som den att spela en vals på fortepiano eller måla en ros på en sammets-urdyna: Det är rätt snällt att kunna göra med sina händer så mycket som så; men måtte man endast en gång lära sig att kalla hvar sak vid sitt namn, sätta hvar sak på sitt rum, måtte man tillåta att någon -skilnad göres mellan en, om än agreabel, medelmåtlta och det verkliga konstnärsskapet, och måtte man besinna, att ett är att kunna göra några netta rim på en julklappsattrapp och ett annat att arbeta för litteraturen och skrifva stora, ordendtliga romaner i två delar, romaner på fullt allvar med både räsonnabel början och ända; med både intrig och karakterer, med både förnuftiga dialoger och underhållande scenerier, med ... hvad vet jag allt! Ta mig dalern! — för att tala oss, fruntimmer, emellan, — om det der ändå är så lätt, som visst folk kanske föreställer sig! 0. 0. i — —tS—— AA (Insändt.) I anledning af. prohibitisternes ansträngningar under riksmötet. Det är ett lyckligt symtom, att man åter börjar att röra på sig, i afseende på de högst vigtiga frågor, som röra näringarne. Insändaren medgifver, att reprentationsfrågan rättvisligen påkallat Svenskarnes innerliga uppmärksamhet under sednast: förflutna veckor; men det ena goda förskjuter ej det andra, och om i denna sistnämnda fråga hela vilkoret för ett förädladt statslif är förborgadt, så ligger likväl derjemte en synnerlig vigt äfven på den andra frågan, eller huruledes man skall erhålla bergning och väljsjänd i denna stat, och huruledes man skall få dessa någorlunda allmänt utspridda i staten. I Medan den förra frågan, med alla dess förI beredande och sidoförhållanden upptagit den allmänna uppmärksamheten, har korporatiorsintresset hos våra fabriker passat på tillfället och börjat eröfra sig: nya utanverk till de förra befästningar, som forntida okunnighet satt dem till omgärdning. Bland dessa utanverk äro de jopinionsinflytolser hvarmed de slösat under samma period. Det var icke nog med, att fabrikskorpsen högljudt ötverklagade Tullk ommitteen af år 4839. Man har också fått se en specielt tillsatt skriftställare kasta ut bland allmänheten den lena ströskriften efter den andra. På detta ofog har ändtligen gjorts ettlaga jäf förmedelst en kritisk, eller rättare sagdt, anfallande granskning, som på en gång omfattar och nedslår hela den I herrliga byggnaden, som af fyra eller fem dylika I ströskrifter var uppstyltad. . Man kan icke allI varligt nog påkalla den allmänna uppmärksamI heten på denna händelse; ty mången, ja! ganska mången: har. blifvit förledd af den trotsiga säkerI het, med hvilken den konstituerade skriftställaren stått upp, för att gifva prohibitifsidan sken af rätt. Bland annat faun denne man, huru man på en gång på alla sidor borde angripa det allmänna tänkesättet, än från det praktiska området, än åter och hufvudsakligast på theoriens väg. I första fallet hyllade man en del af publiken med Lists försäkran, att ateorien till ingenting dugde; — i sednare fallet deremot ljög man fram en teori, som aldrig existerat, en ny tankeledning, en ny teori, en arevolution i statsekonomiska vetenskaperne, Visserligen är svenska publiken temligen all. mänt okunnig om: vetenskapernes framsteg i Europa, heldst i statsekonomiska ämnena; men denna publik är deremot icke dum; och det fordras endast faktiska uppgifter, för att ställa samma publik, genom silt klara förstånd, i fullt oberoende af en hexmästares försök, alt förvända synen på gammalt folk. Det var en god väcrr 4 MA tg RR HNtmärktaste män. Pas