Aftonbladet – 31 oktober 1840, sida 2

Na FR jag 1 inbillningen alltid älskat, af många grsaker, men isynnerhet för Stanislaus Leczinskys skull. Det ämmu intimare skälet (histerien om Jamerais-du-Val) vore här för långt att omföra. Men omöjligt! Min vän ville oupphörligen och endast politicera, och jägareofficeraren var häruti ännu ifrigare än han. Ioppet om ett snart instundande krig stod för hans ögon såsom den mest hänförande, den mest intagande gudinna. Man skall en gång hafva sett en liflig fransos, upptänd af begär tll ära, minnet fullt af sitt folks tusen vunna bataljer, hjertat sjudande af lystnad efter nya segrar, ögonen blixtrande som af antändt krut, och alla tio fingrarne under samtalet framsträckta likt uddarne af tio bajonetter. Ailt emellan öfverläggningar och dedukltioner kommo häftiga korta utrop, snarlikt konvulsioner, intet annat innehållande än biott dessa ord: kahl ah! om vi nu hade Napoleon! Napoleon! Fempåereur! AU en mängd menniskor med Ööron funnos omkring oss på ångbåten, det betydde ingenting för honom. Jag, i min för tillfället till motvigt passande tethargi, frågade, när andrum gafs för mig att också få säga ett ord, huru det ändock skulle gå an för Frankrike ensamt att bjuda fyra sådana jättemakter spetsen, som Ryssland, Österrike, Preussen och England? Hvilka härar hafva väl herrarne att ställa upp emot halfva Europa, sade jag; på sin höjd 500,000 man? aMonsieurl fick jag till ljungande svar, arom en half million linietrupper, hafva vi minst lika mycket till i konskriptionsmanskap och nationalgarde, och våra krigsförråder äro outtömjliga D Och för öfrigt — Vi hafva sympathter i alla länder, min herre, blott vi få komma dit) utbrast chasseuren och störtade fram de svarta lockarna öfver den hotfulla pannan. Var viss på, alt ingen engelsman gillar lord Palmerstons ryska politik. Och tyskarne — les Allemands, Voyez vous. — Ja, tyskarne hafva, efter mitt begrepp, alltid varit tyskar. aSant; men låt oss bara en gång till komma öfver Rhen och språka med dem. Och italienarne, de hafva också en gång förr älskat den franska trumpetens klang. Jag försökte kasta litet svalkande vatten på samtalets eld genom en komplimang. cOm Konung Ludvig lemnar sitt bifall till kriget, sade jag, wå kommer det visst att gå väl, ty på stora generaler och härförare lider Frankrite ingen brist för närvarande. — Chasseuren fixerade mig. — Nå, det är då sant, att Gerard och Soult torde vara litet gamla nu; men till häst är man alltid ung; för öfrigt, om eder konung sjelf skulle vilja gå i fält, hvem påminner sig ieke hans tapperhet vid Valmy? det skall säkert gå förträffligt! Vi behöfva knappt vidare tala härom, tycker jag. Låt oss taga ett annat ämne. Chasseuren gaf mig ett kort, ganska hvasst och tvärhugget Oui monsieur, till svar. Men litet derefter tillade han vekt, drömmande och till bälften för sig sjelf: cValmy! Jemappes! Fleurus! Custine, Kleber, Kellerman, Napoleon! o min herre, ni är af en aflägsen och vild nation, ni känner icke oss och vårt Frankrike! när vi komna i fält, när vi höra kanonerna ordvexla om segern och bajonetterna tala om Blod, då stiga fältherrar fram midt ibland oss, hvilkas namn ngen hört före bataljdagen; sådant är Frankrike. Och dessutom, min herre, är Frankrike Europa mu. Vårt land är de nya tankarnes land. Faller rankrike, så faller Europa, och det skall man cke tåla till slut. Hvart våra härar skulle komma i denna strid, hafva de folken med ig och för sig. Kriget skulle börja med en half nillion soldater och sluta med 80 millioner. rågan är icke mellan Ludvig Filip på den cna idan och Nicolaus på den andra, utan emellan Zuropas population på den ena sidan och furstemgilningarne på den andra: på hvilkendera af lessa två sidor konung Ludvig och Hr Thiers är, ugör om vi få krig eller ej — Jag vände mig hastigt bort, tog upp min näsuk, en pjece, som alltid är nyttig att hafva, åg på Lothringaren och gjorde honom några tillckligt dumma frågor, hvilka om jag minns rätt, lötos med en begäran att få veta, huruvida man nnu i Nancy kände Strauss och hans obeskrifgt utmärkta dansmusik? Jägareofliceraren störade härvid upp och i fullkomligen rät vinkel ort ifrån en så likgilug politicus, som mig len hur det var, förfelade icke Straussens lyckga namn att äfven på honom utöfva sin veran: ingen Fransos, äfven den mest brinnande jelte, är icke tillika enthusiastisk valsör. Strauss gde rykte kring hela Paris, och hans hänförane rhytmer läto hvar afton höra sig på concert tvienne och på Valentins. Hastigt och lustigt ar således kriget för en stund glömdt, och jag ade, nästan lika lyckligt som Hr Thiers sjelf, ekommit uppskof i den Europeiska frågan. Detta allt tilldrog sig på ångbåten. Men när 1 landade vid 8: Cloud och hoppade upp på randen, voro de begge Fransoserna så artiga, it de erbjödo sig visa äfven en opolitisk utläning park, trädgårdar, slott och vattenkonster. När vi hunno upp till staden, var marknaden ch den s. k. folkfesten redan i full gång. Ett irre och ohyggligare oväsen har jag aldrig höri. uru många tusen menniskor sammanlupit vet : . 77 Fr . 4 g ieke. Den hölls på gator och gränder; och