Aftonbladet – 26 oktober 1840, sida 1

eo BR AR 9 15 ty IR. UTSKOTTS-BETÄNKANDE. EkonomiUtskottets, angående stångjernssmidet och den gröfre jernförädlingen samt kolhandeln inom Riket. (Slut fr. Lördagsbl.) Utskottet delar icke den farhåga, som af mänga hyses, att tackjernstillgången skall minskas, om det medgifves tackjernstillverkaren att sjelf förädla sin vara. Om detta tillstånd, på det sätt Utskottet föreslagit, ej meddelas förr, än bruksegare utom bergslag erhållit någon viss tid sig förbehållen, under hvilken de kunna, der de så önska, utvidga sina verkstäder, öka arbetarnes och äfven hamrarnes antal, der det sig göra låter, koncentrera flere smärre jernbruk i få, men bättre och med starkare drift skötta, verkstäder, så anser Utskottet, för sin del, säkert, att smides-beloppet utom bergslag skall tillvexa betydligt, och tackjerns-tillverkningen, i följd af en sålunda ökad afsättning, lemna en så mycket större vinst, att egare af tackjerns-byttor inom bergslag, då i framtiden en mera oinskränkt smidesfrihet dem beviljas, i högst få fall skola sig deraf begagna. Den enklaste beräkning skall visa dem, att de hafva större vinst af att använda de inom dessa orter alltid dyrare kolen, till uppdrifvande af deras hufvudnäring, hvartill förlagskapitalet en gång är nedlagdt, än att, med högst dryga kostnader, kasta sig in på en ny tillverkning, som med så dyra kol, som de vanligtvis äro inom bergslagen, ej ens kan bära sig med någon möjlighet af täflan, och hvartill äfven sällan nödig vattutillgång finnes i dessa trakter, sedan den förut blifvit till hyttorne disponerad. Utskottet gör sig tvertom förvissadt, att tackjerns-tillverkningen skall, i mon af den ökade afsättningen, betydligt stiga, då malmgrufvyorne äro, inom de större bergslagen, nära outtömlige, och då de nu existerande kol-tillgångarne kunna, utan ökad konsumtion förslå till en betydligt större produktion, så snart bergsmans-hyttelagen finna med sitt intresse fören ligt att mera allmänt öfvergå till sambruk, och att, i följd deraf, förbättra sina blåsmachiner och använda varm bläster. Vid de flesta bergsmanshyttor åtgå nemligen ännu 46 å 20 tunnor kol, för hvarje skeppund tackjern, då deremot, vid de bäst inrättade större hyttorne, åtgången endast är 40 å 42 tunnor. Utskottet anser sig jemväl böra upptaga den frågan, huruvida den oinskränkta smidesfriheten kan blifva så vådlig för den mindre bruksegaren, och dennes framtida bestånd derigenom hotas med undergång, och får Utskottet då uttala sin öfvertygelse, att denna frihet mäste vara förmånlig för hvarje någorlunda oberoende bruksegare, som har lust och förmåga att tillegna sig sednare tiders förbättringar. Den nu bestående bruksegaren har alltid, vid täflan med nya anläggare, det företräde, att hans verk redan finnes, att förlagskapitalet redan är lagdt, och att han således kan använda till framsteg och förbättringar de medel, som hans medtäflare måste utbetala för den första anläggningen. Endast de, lyckligtvis ieke talrika, bruksegare skola troligen nödgas upphöra med sin tillverkning, som ej ega några egna rudimaterier, och som troligen derigenom ej skola kunna tillverka sin vara för det pris, som de mera oberoende bruksegarne. Förr eller sednare måste likväl samma händelse äfven under nuvarande förhållanden inträffa, ty det skydd, som gaf värde åt sjelfva smides-privilegierne, utan afseende på en för öfrigt någorlunda oberoende ställning, försvann redan genom 48653 års författning, som beredde och började den öfvergång till ett fritt system, hvilket Utskottet nu föreslagit Rikets Ständer bringa till sin slutliga utveckling. Den största vinsten för det hela af en allmän frihet förutser Utskottet uti den möjlighet, som derigenom uppstår just för de smärre, hittills med liten eller ingen verklig behållning drifne jernbruken, att sammanslå sig i större bolag, och genom sålunda förenade krafter äfven för sin tillverkning kunna tillegna sig alla de förbättrace methoder, som genom vetenskaplig behandling af yrket blifvit införde, samt att, genom sålunda ökad drift och minskad förvaltnings-kostnad, kunna med större drift bedrifva sin näring. Endast genom en sådån koncenteering af krafter, för hvilken friheten är ett oeftergifligt vilkor, skall det blifva för Svenska jerntiliverkaren möjligt att täfla med utlänningen, ty endast derigerom kan han, med samma behållna vinst, som hittills, nedsätta sitt tillverkningspris, det bestämda vilkoret för en säker afsättning i stort. Efter motionernes föranledande, tillbörer det Utskottet vidare att utlåta sig: 4:0 Om korsandelns frutfoande. För denna industri, liksom för hvarje annan, är det angelaget, att den, så fort som möjligt, befrias från de tryckande band, som ända, till de sista tiderna, förqväft omtankan för införande af en bättre hushållning vid denna för hela landet vigtiga näring. Att vilja hindra egaren af skogen att få, till sin största fördel, sjelf sköta och använda densamma, liksom all annan dess rättfängna cgendom, kan ej annat än förslöa hans håg att vårda den, och har utan tvifvel varit och är ännu den förnämsta orsaken till den förstöring, den liknöjdhet för all bättre hushållning, som hittills dervid egt rum. Det välmenta syfte, som legat till grund för detta alltför länge följda förmyndaresystem, har sålunda alldeles förfelats, och är det, enligt Utskottets tanka, hög tid att frångå detsamma, öfver allt, der det lagligen kan ske, på det skogsegaren må återfå ett intresse att rätt vårda sin dyrbara egendom, hvarigenom man tryggt kan anlaga, att alla de farhågor, som mer än hundrade år blifvit hysta, med afseende å å skogarnes bestånd, skola på det säkraste och för framtiden mest varaktiga Sätt undanrödjas, ty det är icke för mycket sagdt, att skogens så väl framtida förkofran, som närvarande afkastning, kunna nära nog fördubblas, om en rätt skogshushällning förenas med bättre kolningsmethoder, som nu på flera ställen med stor framgång blifvit införda. Utskottet har härvid icke förbisett, att hinder för ett allmänt frigifvande af kolhandeln, i vissa fall, möta genom lagligen kontraherade rättsförhållanden, såsom i första rummet intressentskap i hytta, hvilket icke kan annat än såsom ett bolag betraktas, med ifrån början frivilligt åtagna skyldigheter, hvarpå hela halacets framtida hactänd hvilar. Vidara färalam.