Aftonbladet – 22 oktober 1840, sida 1

VM MPV a UV VV BN UL VY LII, USA i närvarande förhållande få förändring, om ej hos Landshöfdingen, då Mantalsskrifvaren icke tillåter andra rättelser, än dem, som skett genom missskrifning. Den föreslagna förändringen hade dock öfverflyttat besvärsskyldigheten på Häradsskrifvaren. Prosten Sidner fann sig förekommen af Hrr Hallström, Lindmark och Sandberg. Om Ständerna hafva rätt att sig beskatta, men cj att deltaga i det reglementariska, så vore detta orätt. Mantalsskrifningen vore en vigtig handling, och borde de, hvilka den angår, få yttra sig. Af sockenintresset vore intet att frukta. Denna auktoritet kunde bäst känna och bestämma förhållanderna, och förekomma afkortningar och afskrifningar. Att förslaget kunnat uppstå, bevisar just, att ej gått rätt till. Talaren yrkade hifall. Prosten Lyth instämde. Prosten Sävr misskände ej afsigten. Socknarnes prohibitivbeslut, i afseende på personers inflyttning, böra öfverensstämma med allmän rätt; och borde denna af någon bevakas. Hemställde, om det vore nyttigt för allmänna trefnaden och lugnet, att personer ej blifva skrifna, hyarken i den ena eller an-. dra församlingen, och om denna kommittes sammansättning af 35 personer, deraf tvennetillhörande kommunen, vore sådan, att den kunde anses bevaka både allmän och enskild rätt. Biskop Frurfin fann sig nu förekommen af Hr Säve. Vid justeringen hade man tillfälle att se och göra de anmärkningar man kunde och ville. Afven med bibehållande af nuvarande författningar, kunde ej svenska folket sägas vara beröfvadt sin rätt att sig beskatta. Missnöje hade nu mest tillkommit genom Kammarrätten, som efteråt kommit med anmärkningar, men detta kunde bjelpas dermed, att detta verk betoges denna rättighet. Pastor borde ovilkorligt vara ledamot. Talaren trodde sig i nuvarande förhållanden kunna verka vida mera, än om detta förslag infördes; gillade för öfrigt icke, att man begagnat pastorerna att inverka på folket. Denna nu föreslagna inrättning kunde åtminstone i närvarande beskaffenhet ej gillas; ty församlingens ombud skulle gå för långt och pastor komma att sitta imellan. Om nu landshöfdingen gör pastor till ordförande, så ifrågasatte Talaren, huru skulle gå till, om ej antalet borde vara fullt, och i fall pastor vore hindrad, hvem som i hans ställe skulle följa församlingens böcker. 41812 års författning vore vida bättre; och skulle nn föreslagna förändring blifva mycket ledsam för pastor. Prosten iundbiad var af samma tanka; önskade tillika, att bestämdt måtte utsättas, att, då pastor är Kronans ombud, Han bör bevaka dess rätt. Professor G-1j.r ansåg föreslagna kommitten onödig, onyttig, ja äfven skadlig. Funnos enskilda missbruk, så finnes också regresser. Förslaget gingeiut på att organisera gräl emellan folk och auktoriteter. Inflyttningen vore redan nu för mycket kommen under sockensuveräniteten. Må väl vara sannt, att tidens män verka genom rörelsen, men detta vore en kräftgång. Prosten Gummius afstyrkte och förrenade sig med Hr Geijer. Det formella borde här vara som vid taxeringkommitteen, och ej så der öfverlemnas åt tvenne kommunalpersoner, som egenmäktigt finge afgöra. Dr Aorell trodde, att man borde kunna supponera, att Pastor och de valda personerna handla efter öfvertygeise; dock borde någon kontroll utsättas. Biföll betänkandet. Prosten Norahammar instämde med Hrr Hallström, Lindmark, m. fl. Ansåg de vid mantalsskrifning förrättande personernas skydd, 1 likhet med Riksdagsmäns, vara ett uttryck af deras beroende af Rikets Ständers beslut, och att således Ständerna hafva rätt att ej blott bestämma skatterna, utan äfven föreskrifva uppbördssättet. Hela förändringen bestode deri, att förr hade det varit menigheterna, som fingo besvära sig, men enligt detta förslag blefve det häradsskrifvarne; en förändring, som Tal. ej ogillade. Pal. ville för öfrigt ej bestrida, att Pastor, genom anscende inom sin församling, kunde vid förrättningen hafva mycket inflytande. Prosten Örnb1g anståg så böra inrättas, att, i afseende på reservationer, samma förhållande kunde äga rum, som vid taxeringsoch pröfnings-kommitteerna; och fordrade derföre återremiss. Prosten anwdbers ansåg KammarRättens rätt kunna inskränkas, och nödvändigt böra beslutas, att fattiga ej upptagas i längden. Hade egentligast röstat för förslaget, emedan derigenom undginges de så ledsamma afkortningarne. Det vore en orimlighet, att kronobetjeningen skall kämpa med den fattige om hans sista gryta. Derföre borde just häraädsskrifvaren sättas i tillfälle att bedöma, hvilka som böra betala. Det församlingen oftast tror att pastor kan hjelpa, vore ej litet obehagligt för honom. Att vädja till dem, som sitta i kommtttcen, vore mycket bättre. Biskop : urfin ansåg deremot bättre nu, då det kan vädjas till hela färsamlingen. Prosten tall töm ansåg ej pastors ställning så svår, alt de nu borde hindra bifall till betänkandet. Genom votering gillades betänkandet, med undantag af sista perioden i första mom., och de tvenne sista mom., som afgjordes med 22 röster mot 46, som vuro för bifall till hela betänkandet. Prosten Hallström, Landberg, m. fl., reseryerade sig häremot. a Å Vid 44 S ansägo somlige Talare nog strängt, att alla uppgifter skola inlemnas inom de första trenne timmarne efter förrättningens början, och att de, som ej passade på, väl borde kunna öfyerhoppas så länge, och sedan förekomma. För dem, som hafva långt till stället och i öfrigt för allmogen, som ej alltid är så påpasslig, vore det föreslagna alltför strängt. Om de i 43 8 utsatta böterna talades något; dock blef bifallet hvad i betänkandet Nr 42 derom föreslagits, jemte förändringen i Nr 27. Om mantalsskrifningen i de städer, der Universiteterna äro förlagda, talade båda Universiteternas Represeritanter, och föreslogs denna ändring: att vid mantolsskrifning med öfriga församlingen Akademibokhällaren, jemte ett af Rektor utsedt ombud, skall tillstädesvara, med åliggande att jakttaga hvad författningear stadga och hvad i öfrigt hans funktioner tillhör. Detta antogs. Vid 46 8 och de order, att enhvar skall mantalsghann dor a hacAft fr talas NR