men ifrån hvilket en leg fördrifvit er, hvilkens visbst ni alltför mycket vetat att ådsgalägga. Läratt värdera dessa, redan pröfvade iostisuiioper, som det älskar för deras välgerningar ech som det försvarar såsom sin eröfring. Tvenne gånger brottslig emot landet, har ni satt det i nödvändighet, att påkalla de lagar, som beskydda dess lugn och säkerhet. Förd inför dem högsta af dess lagskipande myndigheter, bör mil icke säga, att mi slåpats besegrad framför segervinnarens män. Det är ett anspråk, som blifvit utaött af upprorsstifiaro, och som aldrig hvarken upplyfiat eller rättfärdigat någon. Det är ej nog att förneka rättvisan, för att afskaffa henne, eiler ait troisa den lag, som dömer, för att urskulda sig sjelf. Måste ni deremot erkänna, att Frankrike haft rästighet at: fordra af er räkenskap för dess våldförda gräns, för det franska blod, som er hand utgjutit, och må ri erinra er, att ångern förmildrer alla fel och eats:år alla vilkor. (Forts. följer.)