Aftonbladet – 19 oktober 1840, sida 2

I KIRAN Rodkd WRWCF SLURS CE GCILOLE FEV Pn SISUWE huset. (Slut från Lördagsbladet.) Jag har redan visat, att jag af en mästare i diaektizan och icke mindre i analysen, lärt mig hvad on abstraktion är. Det är ju en oegentlighet, ett dalt begrepp om någonting, som bloss finnes i tansan afsöndradt, men icke i verkligheten ellor uti) let conereta. Samme mästare, som genom sin; ryntiiga lidlighet gjort mig dijerf, eburu länge tvesands, om jag skulle våga brottas med honom, då! eg väl förosåg, att jag på det högsta skulie till slut kunna säga: cjag ligger under, men rårs — dar Sagt Oss, att frågan em tvåkammarsystemet var en abstraktion. Och så är den wverkligeo. Jag ville nu fråga, om ej ordet och begreppet represenlera också är en abstraktion? aldramest då det användes tillsamman med begreppen om Stånd, yrken, klasser, personligheter eller hvad för medande termer man vill nyitja för att pillernas yta skall skina såsom guld. Jag tror mig redan hafva bevisat, att frågan, eller knuten, hvilken vi här församlade skul!le önska att kunna lösa, vore: huru folket skulle kunna få de bästa och skickligaste ibland sig till vårdare af landets gemensamma in(ressen vid Riksdagarne, och jag har äfven sökt visa, att det gemensamma intresset bevakades bäst under frånvaro af det Stånds iatresse, som nu mera icke torde finnas någorstädes utom Stånds-salarne. Den myssnämnde termen är således en af de grofvaste sbstraktioner, man kan tänka sig, i fail den verklighst, hvarmed den i konkret form skulls vara förenad, sjelf vore ett abstrakt, ett obefintligt element? Att de fyra Stånders elementer äro abstraktioner och inga nödiga, nyttiga och! vorkliga äganderättsporsioner har den snillrike mannen sjelf ådagalagt, ty annars hade khan icke kunnat tillåta sig att genom utblandning med ännu! ett halft tjog till förmenta, likartade ämnen eller yrken träda de primisivas rätt för nära. Ja des2e, såkallade yrken alltid måste, med afseenden på hufvudfrågsn, avses för abstraktioner, — ty ati krigsbefäles, civilembetsmännen, votenskapsidkare, skeppsredare m. m. äro ganska goda och nyttiga verklighoter när det är fråga om utöfvande af bvarderas egentliga funktioner — det bestrider ingen; men att de hafva statsintressen, som skola representeras, afskiljde från fäderneslande:s, det fortfar jag att kalla abstraktion af samma betänkliga art, som dem tillhörande Riksstånden, d. v. s. de leda uppenbart till distraktioner — ja till rena aspökenp, hvarom en annan talare häromdagen sade: att de äro farliga nog för dem som derpå tro, men eljost icke. Jag vore nästan frestad att tro, när jag besinnar detta, att den lärde Talare, på hvars yttranden jeg först alluderat, velat blott visa oss, genom den yppersta utveckling af personlighatsprincipen — ty vid denna ville han fästa oss, sedan han sinnrikt, men temligen sjelfsvåldigt — sit venia verbo — förmedlande ledt oss genom begreppen, familj, yrke, stånd och klass — ifrån begreppen om C:rte, (som hen förnekade) — ville — säger jag — visa oss, att när principen omöjligen kuade bättre försvaras, eller skick!igere genom abstraktioner ech återföreningar uppställas i argument, så dugde hela theorien, äfven sora sjelfva seken, till platt intet. Var deita bans skalkaktiga mening, så tackar jag honom hjertligen, ty spöken kunna säkerligen aldrig drifvas bort med bättre medel än att skratta ät dem; men var det hans allvar, så har jeg blott två utvägar ett förklara fenomenet, pemligen den ena: att i sjelfva Ståndsegenskapen, när den isolerat sig och sysselsatt sig med att betrakta sig sjelf, med förbiseende af allmänligheten, ligger mågonting verkligen sataniskt, som förleder de ljussste menskliga fskulteternes representanter till fixa 1der; eller ock, att On af dessa fakulteter, ärligheten, få:t en så öfvervägande utveckling äfven på den skarpa urskiljningens bekostnad, att åienkan på hemmavarande kommitenter, (hvilka Talzrem också med en suck ihågkom under sitt flytande tal, då han frågade liksom sig sjelf: ahvad skola de väl säga, om man kommer hem och berättar: nu her jag gifvit bort eder repressntationsrätt?) tt donna åtanka, säger jag, vittnande om en ädel känsla, fått för eit ögonblick bortsäymma och göa en fläck på den eljest så klara, välljudande tancekraftens afepegling. I bäda fallen ville jag erbjula till hjelp 18 af vår Riksdagsordning, som sägsr: att Riksens Ständer äro Svenska folkets representanter der står icke stånds-iatrossenas eller personligheernas). Således kunna nuvarande Riksdagsmän, ör Folkets skull, gifva ständs-intressena på båten !! Tjelper ieko detta, så ville jag be den alltför grannaga Representanten, som icke synes mad godt mod (unna resa hem — att han alls icke måtte resa em, utan bli qvar här — der han säkerligen skall iona likså många intressen hos både lärda och oärdea, hvilka Ifligt skola omfatta konom. I alla händelser anser jag det vara enhvars pilgt, om upptäcker den sataniska ståndseller klassrincipen, att söka drifva honom uti. Tvenane anIra Talare, efter den förstbemälde, hafva genom ina förslag fullkomligt karrikerat den och visat, tt ju mer man utsträcker den, ju mera befängd lir den. Synnerligen har en statsman, f. d. em-) etsman, känd för sin detalj-förmåga och sin klaret i framställning, utgående från skilnaden i åler, och andra för ämnsts fråga lika oväseadtliga istinktionar, drifvit klass-principen till det aldra ninutiösaste, och velat föreskrifva regler för hvarje rt af åtskilnad, som den ena mennmiskan kan tiliälligtvis komma att äga från en annan. Ingen an neka konseqvensen i att dela, så länge någon tom kunde upptäckas, sammansittande med en anan; ingen kam heller neka, att förslaget var ott ystom med en viss brillance i anordningen. Och troligen fängslade denna sedaare mången, som icke jort sig reda för: om ett system kan vara nyttigt, tan afseonde på grundsatsors riktighet, hvarifrån ot utgått, blots för det deduktionen är riktig och lar?! För min del ber jag få deremot yttra, att g aldrig kunzat förstå huru någon kan vilja tillyrka påbyggnad på en skef grund och i en sned kining; ty förr eller sednare måste huset då omla. Att sålunda på sned draga en massa ifrån in rätta tyngdpunkt inpå en anman och kalla detta a öfvergångsbildning, strider mot tyngdlagarne för ateriella ting, och de moraliska hafva äfven sina. av är öfvortygad, att till fölid af denna falskhet i j IA mm mm mm AV Mm AV — pu Av AD a OD fr 2 -