Aftonbladet – 15 oktober 1840, sida 1

KISSENS I! hörnet ar Kegeriegsgatar och Jakobs gränd; 3 i bö net af Hornsoch Repslagaregatorne å Söder; ddagen. IE är Är a rr Lr Rag a RT an TT densamme. Den går också lättast ut. Nedsättring borde derföre träffa de fattige, som sjelfva erlägga. Dr Thomander förenade sig med siste Telaren. Denra afgifi kommer mest ifråga för husbkönder. Presten Nordiammar ansåg svårt att skilja mellan beköfvande och icke behöfvande, ech att det vore skäl, att sparare uppmuntra, än qväsa dem, som vilja sysselsätta folket. Ett öfverskott vore väl godt att hafva, men detta vore ofia ett ämne för göndring melian regering och folk. Prosten Hallström fann det obehagligt, att, då fråga vere om att förkorta Riksdzgen, man såjlänge kunde sysselsätta sig med den frågan, buruvida ett uppskof med ett ämnes afgörande borde ske eller ej; och önskade Tal. för sin del uppskof. Fiera instämde. Vid företagen omröstning beslöts uppskofvet med 27 röster mot 48. De 48 voro för dess bestämmande nu. Sedermera, och då en skyddsafgifts erläggande af någia Tel. ansågs böra förutsätta en så utveckisd arbetskraft, att deraf något kunde förtjonas, och att således uppskof borde ske tills fyllda 48 år, gom åter bestreds sf andre Tal., företogs åter en votering, då med 23 röster met 18 besiöis, att den bör eriägges vid fyllda 47 år, eller vid samma itd som mantalspenningarne. De 48 voro för dess erläggande vid fyllda 48 år. Mot förenämndåe, genom votering fattade beslut reserverade sig Prosten Lindmark. I öfrigt bifölls denna artikel. 9:a art. Bevillning å lön, egendom och rörelse. Biskop Heurlin ville bafva antecknad en fråga, rörande den diplomatiska korpsen, om, då ministerposter ofta besättas af Norrmän, och således äfven mot lön af svenska staten, dessa böra för denna summa erlägga bevillning. Prosten Sandberg delede samma mening. Prosten Hallström reserverade sig met inkonseqvensen deri, att bevillningen är progressiv till ett viset belopp, men der stadner. Prosten Källgren talade för centonalens upphörande. Denna beavillning vore orimlig, och kunde det frågas, om ej derigenom återtages med venstra banden, hvad som gifvits med den högre. Författningarnes tvetydighet åstadkomme äfven misstag vit erläggandet. Talaren tillstyrkte vidblifvande vid förra betänkandet, och instämde med dem, som reserverade sig mot centonalens fortfarande. Flere instämde. Prosten Lundblad ansåg den böra borttagas endost på den grund, att den olika drabbar löntagare; lostämde i Hr Nordkammars reservation och biföll förra betänkandet. Prosten Säve var af samma mening. Den utgåinge ej af sportler, och vore erimlig. Deri instämde Prosten Osterman. Lektor Laurentius delade samma åsigt. Utskottet tycktes ej varit ense om, af hvilka den borde utgå, om den borde erläggas af indelad lön eller ej. Prosten Bergvall instämde. Biskop Hedren anmärkte, ast den utgår endast af kontanta löner; men ansåg, i fall der äfven af anåra borde utgöras, Ståndet böra hafva frågan öppen. Betänkandet JM 19, der centonalen anses böra upphöra, bifölls hvad denna vidkommer. Biskop Heurlin villa, i fall den kommer att upphöra, väcka motion derom, att den, som af Siåndet hittills utgått, må fortfara, men såsom bidreg till Siåndets enskilda ponsionskassa. Om förslaget, att en ordinarie embetsman bör erlägga bevillnipg för både sig och sin vikarie, talades en stund, och ansågs af somliga rättvist, att de betala hvar för sig. Andra deremot ifrågasatte, när man ser djupare in i saken, em det är rättvist att hafva en vikarie, och ville derföre bifalla. Beslutet hörde ej Ref. Följande punkter biföllos, tills derpå förekom, den 45, om beviilning af arbetsfolk och gerningsmän, hvarom föreföll en lång öfverläggning, åå af somliga Talare önskades, att denna afgift måtte uppböre, heldst det vore förmögenhet, men ej arbetsförmåga, som borde beskattas. Andra Talere ville, att af arketsklassen i städerna, som ofia berga sig bättre, än embetsmanner, något måtte erläggas. Andra åter önskado afgiftens qvarblifvande för alla; och blend dessa Talare gick en eå långt, att han trodde arbetsfolket sjelft ej önska fullkomligt uteslutande, då äfven de gerna skulle bära sin skärf på fäderneslandets altare. För öfrigt ansågs af somliga skilnad böra göras mellan gift arbetsfolk med och utan barr, och ati de, som ega flere än ett minderårigt barn, böra befrias. Resultatet af den vidiyftiga diskussionen, hvaraf detta är ungefärliga innehållet, blef genom omröstning följande: Ogift arbetskarl i Stockholm och gift arbetskarl utan micderårigt barn, erlägger 1 Rdr, med ett minderårigt barm 94 sk.; men eger han flere minderårige barn, är han befriad; ogift arbetskarl på landet och gift, men utan minderårigt barn, erlägger 32 sk., med ett minderårigt barn 46 sk.; eger ban flar2, är han befriad. Detta afgjordes med 91 vöster mri 44, som voro för bifall till Uiskottets hemställan. Mot denna sakens utgång reserverade sig Prostarne Sandberg, Ahlqvist, Sidner och Lindmark, m. fl. I afseende på qvinnan, så vidt det på henne kan tilltmpas, bifölls Uiskottets hemställan. Om arrendatorer och hälftenbrukare talades med hemställan, om ej dessa, serdeles arrendatorer af större egendomar och kungsladugårdar, böra betraktas i enlighet med dem, som hafva rörelse, och ofgjordes genom omröstning, att arrendatorer skola erlägga en bevillning, som motsvarar !s:dels procen: af fastighetsbevillningen, och hälftenbrukare 5 procent af sin inkomst, men ej mindre än ,s:dels. procent af fastighetsbevillningen. Hvilket afgjordes med 23 röster mot 12, som voro för bifall till beänkandat.