Aftonbladet – 15 oktober 1840, sida 1

— FakRelpriset ar neasaw. RIKSDAGEN. PRESTESTÅNDET. Plenum den 410 Oktober. Öfverläggningsämnet för dsgens plecum var synnerligast Bevillningen. Ianan denna företogs, afgjordes likväl några LagUsskottats betänkanden, äfvensom en diskussion om Riksdagens snara upphörande sf en ledamot väcktes och af de flaste understöddes. Några an: dre motioner förekommo äfveriedes. Först uppsted Professor Grafström, uppläsande en moiion, hvari han, i likhet med hvad han redan förut i Ståndet framburit som önskan, yrkade, att de till Grosshandlare Liljavsich skyldiga bland Norrlandsallmogen må komma till åtnjutande a! semma förmån, som do, till hvilka staten direkt Jemnat undsättning, och för hvilka afskrifning beviljats. Sedermera afgjordes, att representationsförändrings-förslaget skell förekomma sill diskussion Onsdegen den 21 nästkommande; och väcktes derpå af Prosten Ödman öfvannämnda motion om Riksdagens förkortande och inbjudning tili medstånden att derom sig förena; Talaren väckte derna motion särdeles på grund deraf, att man påstått Presteståndet vara Orsak till den förlängning, som änru fruktades. I mer eller mindre mån och msd något förändrade motiver delades denna mening af många, och voro de serdeles för något åtgörande i detta fall, och ati gönom Talmannen saken kunde bemedias hos de andra Ståndens Talmän, så att i skrifvelse till Kopungen uttrycktes den gemensamma önskan, att Riksdagen ej måtte utsiräckas öfver medlet af nästkommande D:cember månad. Derpå uppstod Biskop Agardh och uppläste en motion om förändrad organisation af Bankoverket hvari Professor Geijer instämde, serdeles deri, at! Banken må ge allt understöd ås närlngarne, mer endast såsom lån på redan för handen varande landets produkter. — Derefter förekommo LsgUtskottets bot. M 95 96, och 97, som, efter ej synnerligen vidlyftiga diskussioner, återremittersdes, för det mesta på skäl, tslande emot Utskotte:s afstyrksude. BEVILLNINGE GRUNDERNA. Derpå föredrogs BovillningsUiskottets sednar utlåtsede om bevillningsgrucderna och yttrade sig deröfver Biskop Heurlin, att ben, i efreende på skydds afgiftens nedsättande, ej visste bu:u det vore möj ligt för densamms besiämma om grund, ionan än nu statens behof vore fu!ls utredåa och bankovin siens anvärdende afgjordt; villa iikväl ej biträde Adelns bes!u, utan tillstyrkte, att, med undanta; af förenämndsa punkt, företaga definitiv pröfning. Pecosten Sandberg ville, att man bestämdt skull vidblifva skyddsefgiftens belopp till 24 sk. för mar och 42 sk. för qvinBs; slit hvad som afstaten kun: de umbäras, skulle användas till kommunalbehof och i fall minskniog af dessa iokommer ej kunde bära sig, ersättolng måtio ages på annat håll, t ex. genom förhöjd tull! å ksffe, sockar och tobsk. Prosten Nordhammar förezado sig med förre Te Om ru beslöts, aw skyddssfgiften skulle qvargrå, kunde der komma att qverstå hel och hållen, och om dertill skulle komma kommunalafgifter, visste Tal. ej, hu:u des skulle bära sig; den borde dearföre nedsättas, så vide ej folkets väntan skulle omintetgöra:. Flere förenade sig. Prosten Nibelius instämde med Hr Heurlin. Statsbristen och Riksgäldskomtorets behof skuile troligen komma att uppgå til! semma belopp nu som 41835; frigan om skyddsafsiften borde derföre uppskjutas tills Statsregleringen var gjord. Biskop Heurlin faen sig häraf förekommen. Men borda icke binda sig genom på förhand fattade beslut, då der, till och med vore möjligt, att skyddsafgiften kunde alldeles upphöra eller till kommunalbehof användas. Tullens ökande på vissa vsror skulle snavere göra minskning i tuillakomsterna. Flera punkter borde derföra hällas öppna. Denna mening delades af Prosten Hallbeck, som eljest instämde i Utskottets önskan om nadsättnieg. Prosten Nordhammar ansåg nu siatem, likt den enskilde, böra rätta munnen efter matsäcken. Det skulle göra sorgligt utslag på folkets förväntan, om lindring nu ej komme att ega rum. Borde bestämmas, att afgiften ej får öÖfverstiga 24 ok. för man och 42 sk. för qvinana. Alltid är det bättre att bafva en fogel i hand, än flera i skogen. Prosten Lyth instämde med Hr Nordhammar, och hade med förundran hört, att man ville lemna skyddsafgiften som N resurs. Ingen vore likväl mera orättvis än denne, som lika drabbar arbetsklassen och de rika. Man vill nu ej fatta besiut, derföre att man ej vet, huru mycket af Barkovinsten, som vore att använda. Talaren hemställde derföre, huru man skulle gjort, om ej någon Bankovinst fugnits, och arsåg Utskottets förslag kunna anvagas. Prosten Lidzen förenade sig. Prosten Sandberg hoppades, att Uiskoitet skulle fortsätta don bogynta sparsamhetsvägen, att nedsättning kunde ske, då tillgångar finnas. Det ginge ej an, att, med bibehållande af der garsla skyddsafgiften förena kommunala utskylder. Biskop Agardh fann denna afgift vara den enda, am mt? SS 2 mm sam darna Aanh oeäralsa då hög