Aftonbladet – 12 oktober 1840, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: — Mördaren Elicabide. Vi omnämnde för någon tid sedan i detta blad en i hög grad fasaväckande mordgerning, som en Ung man, en privat lärare vid namn Eligabide i Paris, be. gått på sin förra mätress och tvenne sina barn. Uti en fransk tidning läsas nu följande detaljer om undersökningen i denna sak: aAllmänheten väntade sig af en rättegång, com för några månader sedan gjorde rycket uppseende, långa, skräckfullt intressanta rättegångsförhandlingar; men deruti har den nu blifvit bedrsgen; de kalla bekännslserna f mördaren Elicabide, hvilken med dystert lugn berättade den tredubbla ogerningen, förenklade undersökvingan och förkortade ransakningen inför assis-domstolen i Gironde, så att dödsdomen redan aftusnades efter det andra förhöret. Vi förbigå brottets detaljer, hvilka öfverenistämma med tidningarnes berättelser. Elicabide lefdei det djupaste fattigdom I Paris, men dolde Aetia för sin fästmö, Maris Anizat, uppmanade honne att skicka honom hennes som och lofvade med många ömma försäkriagar, att sörja för honom. Då den lille Anizat kom till Paris, väntade Elicsebide vid dillgeznce-kontoret, förde horom, om matten, gerom flere qvarter, och mördade hozem utanför barsieren, med en hammare. Tliilfrågad öfver de skäl, som drifvit honem till mordet, svarsde Elicebide: Jag tänkte icke på att döda barnet förrän det var gjordt. Ofta hade jag dystra tenker, och tänkte då endest på döden. Mitt siere är stundom sjukt och drifver mig då till underliga gerningar. Nu är jag lugn. Men om ett sådart anfall, som jag stundom har, kom på mig, och men uppmanade mig ett slunga jordklotet upp i lufter, som em stekt kastanie, så skulle jog försöka det. Då jag förde gossen genom Paris och iHllika med honom betraktade skyltarne, grep mig det onda lyrnet; jeg betraktade batnet och fann det moget till döden. Mina ider voro ickorosonfärgade då; jag dödade gessen. På Presideniens fråga: om han Icke eansäig sig för ett ödets offsr, svarade dem anklagade: Jag tror hvarken på ödet eller på ot ennat. Dåjas i fängelset eftersinzade min 3 (och Gud vare lofvad, för det han gifvis mig tid dertill) kunde jag ej förklara något för mig sjoll. Baohandlar man mig vänligt, så känner jag behofvet af att Vera mindre värd att hatas. Dorföre afgef jag för Hr domeren en så öppen berättelse cm mitt brott. Hade han talet hårdt till mig, så skulle jag svarat: Gör ni er tjenst. Förstår men mig, desto bättre; kvarom icke, så är detta en gspska liten olycka. Efier barnets död fortfor Elicsbide awt sirifva ömma bref till modern i Pau, försäkrade henne,