Aftonbladet – 7 oktober 1840, sida 1

Cl aenhnere te BY VV ISAR VINRUV,j abb UckK Utan ) i synbara tecken till oro underkastade sig detsemma. Sådana voro anledningarne till den vid 4834 års -I Riksdag förberedde och vid dens innevarande af I begge statsmakterse bifellna förändring, som infört I depariementalstyreisen i konseljen. Den stenbara enighet, med hvilken förändringen tillvägabragtes, I har redan gifvit rum för oenighotsn öfver det till , verlden komna barnets vagga, och der synes, för 1 de strider som förestå, ej heller just utrustadt med lemmaerno af en ung Hercules. Hvad mig angår, jag menar uppriktigt väl med dess framtid, och Jamnar ej vända hemliga eller uppenbara vapen met hvad jeg varit med om awt besiuta. Har mun ock!så gjors sig vorkligt reda för de farhågor, som på I förhand så frikostigt utspridas? Meningen af förändringen är tydligen atv gifva posttiv verklighet jär den ansvarighet, kvilken Regsringsformen fäster vid rädgifvarekallet, men som mos RegericgsforI mens anda allt mer begycnor biifva illusorisk. I den fordrade ansvarigheton för rådslagen ligger lik; väl säkerligen mer än en ansvarighet för ord, till protokollet sagda. Ett råd är äfven i sig sjelf en I kspdling af en man, bör vara em handling ef en i man, eller hafvå cn men bakom six, och en ansvafrighot för rädsleg är så vida tydligen äfven en ansvarighet för de handlingar, på hvilka rådslagen bör hafva inflytelse, så länge man innehar eit rum Ii konseljen. Men den ratta meningen af konstiI tutionel ansvarighet är, att den ej blott är en anjsvarlghet för ord, utan en ansvarighes för hvad, i följe af rådslagen, i landets styrelse sker; och det närmsta sättet för verkliggörandet af en sådan slags ensvarighet syntes vara, att cheferna för styrelsens serskilda grenar blifva ledamöter af konseljen. Huru oriktigt det är, ast häri endast vilja så medel att, binda händerna på konungamakten, lärer en blick på verkliga förhållandet. Departementalstyrelsen är en fullkomning af administration inom sig sjelf, som egt rum äfven i stater med mer och mindre oinskränkt kopungamakt. Den ökar möjligheten af verklig ansvarighet i förvaltningen äfven inför Konuagen. Den skulle kunna vara, för sig tagen, ett medel äfven för allena-regerander. Men allena-regerandet kan redan länge icke trifvas på egentlig JT europeisk grund och hvarest des ocx funnits till namnet, har likväl regeringsmakten på mångfaldigt sätt varit inskränkt redan genom sitt eget behof af medel och organer. De mest medverkande i råd och regering hafva blott alltför länge varit vissa privilegierade klasser. Numera fordrar felket äfven sist inflytande. Irflytendet af de styrda på de styrande hear alltmera vidgat sig. WVexelverkan emellan regering och representation her blifvit allt lifligare, allt följdrikare — det är civilisationens, det är mensklighotens gång. Våldet, öfrermakten visa sig alltmer odugliga såsom regeringsprinciper. Det visar sig allimer, att all regering yttorst hvilar på om genom samhällets högsta intressen åstadkommen sammarståmmelse af meningar och viljor. — Afrven regerten måste derföre i sista instansen rådfråga den allmänna meningen och viljan — och eger i dem en ofelbar makt äfven mot sin egon komsej, om han sjelf skulle förstå den allmänna viljan och meningen bättre. Inkastet att dopartemensalstyrelsen är osvensk, förstår jag icke. Jeg har svårt att så kalla en inrättning, som i Sverige infördes af en Korurg såsom Carl IX och utbildades af en Konung såsom den store Gustaf Adolf. — Att den skulle -vara oförenlig med användandet äfven af kollegialstyrelsen till en viss grad, torde ej heller den vilja påstå, som erinrar sig uppkemstes af våra kollegier just under Gustaf Adolf den stores tidehvarf. Departemenrtaloch kollegialstyrelse hafva förr en gång i Sverige; förlikts och de torde ännu en gång kunna förlikas. eat För att efter detta kanhända alltför långa förord, komma till det egentliga föremålet för närvarande öfverläggning, får jag tillkännegifva, att ehuru jag de flesta gånger, då jeg i Utskottet varit närvarande, befunmis mig i roinoritoten, jag likväl 1 åtskilliga fall deltagii i besluter. Mesd förbigående af hvad i dessa är öfverlemnads till Riksrätts pröfning, får jag nämna, att, sedan Utskotte: beslutat att på behandling af Judereglementet använda 406 R. F., i siäilat för 407 S, som, enligt min äsigt, i ew ämne hvilket hitsills onsets tillhöra den ekonomiska lagstiftningen, hade varit lämpligare, endast ett vigtigare fall återstär, i hvilket jag, ehuru ej i full enlighet med Utskottets majoritet, tillömpat 407 4. Det rör förhållandet af! Korurgens Rådgifvare under de pbekanta uppträdena i bufvudstaden sommaren år 4838. Jsg har ej ansets mig tillständigt att bedöi ma den större eller gen mindre nödvändigheten af att då förstärka Stockholms garnison, rmen väl har det gjors rain förundran, att i Statsrådets protokoller ej finna ett crd i anledning af dessa uppträden, deras uppkomst och rätta sättet att dem bekandia, under flöra månaders tid, som de väckte slimän ore, om jag usdactager hvad angär tillstyrkandot af de för troppernss underhåll nödiga kostnader, hvilka slutligen föranledde lyfiningen eaf en del af det mindro kreditivet. Den erfarenhet man då så länge bade för ögonen, var likväl företrädesvis egnad att fästa uppmärksamheten på en stor, i synnerhet i bufvudstaden känbar, brist i den lagstiftning, som har sllmän ordnings upprätthållande till sitt egentliga föremål. Det är bristen på en medborgerlig eller civil polismakt, åtminstone af en sådan som förtjenar namnet, det är denna brist som gör, att man i Sverige vid tumuliuariska uppträden allt för lätt påkallar militären, och detta utan alla legliga ändsmålsenliga Varningsgrader, t. ex. Uppläsandet af ett för sådant fall beräknadt Excessplacat — innan man använder de våldsamma medel, hvilkas verkan man sjelf sedermera ej kan beräkna. Att denna sommars erfarenhet ej fromkallst någon i Statsrådets protokollet synbar åtgärd eller åtminstone öfverläggning i detta afseende, har synts mig icke öfverensstämma med rikets sannskyldiga nytta. — Man då, sedan denra anmärkning gjordes, nästan alla de Konungens Rådgifvare, som vid tillfället tillstädes voro, afgått ur kopseljen, finner jeg föga billlgt, att mot en erda yrka ett ansvar, som ej mera kan träffa de öfriga, och afstår således för min del från yrkandet af någon anmälan enligt 407 S i detta fall. Sedan jag sålunda har frångått min hufvudsakliga apmärkningsanledning, nemligen med uadantag ef dem, i hvilkas remitterande ttll Rikrätt jag äfven deltegit, återstår för mig blott att tillstyrka