Aftonbladet – 7 oktober 1840, sida 1

Ae ARRAN RA VANe RIKSDAGEN. Hr Professor Geijers yttrande i dechargefrågan. Då vi förut icke haft tillfälle införa Hr Professor Geijers anförande i Presteståndet, då Konstitutionsutskottets betävkande, angående de fordna Konseljledeamöternas ställande under 407 R. F., der förevar; så oehb till förekommande al ett längre dröjsmål med tilifredsställande af mångas önskan, att läsa detta anförande, intaga vi det här nedanför. Professor Geijer: Js:g lemnear åt dem af Kongiltutionsutskottets närvarande Ledamöter, hvilka deliagit i flera dees beslus, än jsg, att i detalj besvara de serskilda anmärkaingar, för hvilka Uiskottet blifvit föremål. Migsynes den noggrannhet och arbete, som Utskott:it ostridigt onvändt åfven af olika tänkerde, förtjena Bågot afseende. Min åsigt al närvarande vigiiga fråga kan jag svårligen rätt uttrycka, utan att kastas en blick på utveckingen ef vära korgtitutionella förhållanden; och jag får i detta afesorde göra evspråk på högv. Ståndets tålamod. 42809 års lagstiftare, som grundade vårt nya statsskick, midt under stora olyckor, glömde likväl under det rnärvarcndes faror icke de fordna, af hvilka Sverge redan haft en bedröflig erfarenhet. De sökte urdvika ytterligheterna å ena sidan af enväldet, å andra fidan af regerande Råd och Ständer. Derföre siadgade de, ati Konungen skulle allenga styra rikes och allena i regeringsärender begluta, men omgåfro henom tillika med ansvsrige råcgifvare, och underkastado dessa rådgifrvare både er juridisk ansvarighet i 406 R. F. ech en morelisk inför opinioners dom 1407 6. Följden skulle vise, alt derna ansvarighet i alla fall blifvit mer negatift än positifi bestämd, och att regeringsformen i dette, som i evdra afseerdåen lemnade rum för olika tydninger, som skulle kunpa gå ända till misstydnivgar. Men det dröjde, invun rogesingsformen blef ställd på sitt verkliga inre prof. Stora politiska händelser inträffade, händelser, som, unger dei de förändrade Europas, Nordens och äfven fäderneslandets öde, tillika, oförmodedt nog för den, som såg Sverge är 4809, gaf det åter för ögonblicket en stor vigt i Europas politiska vågstöt. Det ekedde genom den furste, soma Sverge kallat närmast thronen, och som nu bestämde Sverges närvarande politiska ställning, och förenade Svergo red Norga under en spire. Jag har, för min del, alltid hyst cch yitrat sarsma tenka om devpa polittvy. Jeg ansor dess resultat för ett stort verk (redan i gig sjelf tillräckligt, att föra sin stiftares namn till efterverlden), som af inro enighet baror, hurgvida do faror, af hvilka det äfven är oragilvet, ekola kunna affigsnas. Freden inträdde — hviiken vi må tecksomt erinra oss att sedan beafva njutis i 5 år; — och med fredstillståndet begynte vår nya förfotining egentligen att visa sina inre verkninger. Dt största militärvälde, som Europa sett, hode nyss blifeit störtadt. Den konstitutionella monarkien. hörde till ordningen för da ger. Och hvad opinionen ora densamma föreställde sig och af densamma fordrade, gjorde stg äfven gällande i fråga om våra inhemska förhållanden. Med 4815 äs Riksdag begynie oppositionen på Riddarbuset, att bebandla Konungens Konselj säsom en ministere. Man bebagade sig någon tid Ömsosidigt i dessa moderna, ännu i modern obesrämdbet svältande former, tills vid 1823 års Riksdag saken syntes blifva så ellvarsam, att Konseljen repet af afsade sig den ministeriella titulaturen, med de fordringar men derpå vlile grunda. Alimänna opinionen syntes för en tid röra sig i samma iktniog. En reaktion inträffade mot de moderna ministariella begreppens användbarhet på Sverge; och I följd deref fick Regeringen ett så mycket risre fält vid den derpå följande Riksdegen 1828 — 1830. Jeg skulle misskänna sakons verkliga förrällavåe, om jag ej öppet tillstode, stt den öfverIref sin seger, hvilken ej heller med i allo lofjärda medel blof så fullständig, som den blef. I ölje häraf förminskades förtroendet emellen Rege ing och Representation, och 4834 års Riksdagen sade sig verkan doraf genom en kraftigare oppoition, som nu nedstigit, eller rättare slagit rötter bland de ofrälse Stånden. Och huru allmän denna, vårligen blott uv tillfälliga anledningar förklarliga innesstämning, i fråga om vissa delar af styrelsen, edermera blifvit, visar bäst karakteren af Utkottselen vid innevarande Riksdags början. Rådgifvarnes ställning till thronen hade i synserhet blifvit ett föremål för missbilligande. Man yckte sig finna, att den ansverighet, regeringsfornen tydligen för dem åsyftat, gjordes illusorisk enom blotta användandet ef reservationsrätten, åeom värn mot alla anmärkningar. Men tyckte sig