Aftonbladet – 6 oktober 1840, sida 2

de af den motsatta fruktan, att representationen skulle komma att bestå af endast bönder, framdragits från Norska Storthinget, att der i! sednaste sessionen endast suttit 42 bönder. Men hvad ondt var deri och hvad bevisar det? Jo, att de Norske bönderne funnit sin rätt lika väl bevakad vid Storthinget af de ledamöter, som de valt, oaktadt desse icke varit bönder. När det varit förhållandet, så må de ju gerna hafva skiekat hvem de vilja. Finna de någongång, att en elier flere representanter, som ej tillhöra deras eget Stånd, svika deras förväntan, och intet hinder i lagen är förhanden att välja bönder i stället, utan de tvertom hafva makten dertill i sin band, så lära de väl också ej underlåta att begagna sig deraf. Om Fredag kl. 6 blir ännu en konferens. ——tttn — Det högvördige Ståndet bar, om man får tro Dagligt Allebandas uppgift, åter fattat ett beslut, som är väl egnadt att hålla Rikets Ständer i schack. Hr Erkebiskopen proponerade nämligen sjelf, helt menlöst, att bevillningsgrunderna skulle företagas, amed undantag af hvad som rörde skyddsafgiften,, hvilket kunde hållas öppet: men Hr Prosten Nibelius hade en så öfvertalande förmåga, att Ståndet, på hans uppmaning fann för godt, att emot grundlag, praxis och all omtanka för nationens säkerhet, alt se sin beskattningsrätt utöfvad af Rikets Ständer allena, besluta, att betänkandet, angående bevillningsgrunderna, icke skulle företagas, förrän Riksgäldskontorets behof blifvit pröfvade och bestämde. I Nu är förbållandet sådant, att RiksgäldskonItorets behof måste vara de, som sist pröfvas af Rikets Ständer ibland snart sagdt alla riksdagsärender: ty, det är först sedan Ständerna afgjort alla, äfven de minsta statsutgifter, som detta fullständigt kan bedömas; och, hvad värre är, Riksgäldskontorets egen blifvande ställning kan ej bedömas, om ej bevillningsgrunderna äro förut gifne, emedan denna beror af dels sjelfva bevillningeas beräknade belopp, dels af dess sannolika öfverskotter, som direkte till Riksgäldskontoret ingå. ooNu säger S 409 regeringsformen, att aderest så oförmodadt skulle hända, att vid den förlängda riksdagstidens utgång (4 månader) Riksens Ständer icke hade staten reglerat, eller någon ny bevillning till bestämdt belopp sig åtagit, skall Konungen kunna Rikets Ständer åtskilja, och fortfare den gamla bevillningen intill nästa Riksdag., Häraf synes, att som ingen bevillning till bestämdt belopp kan åtagas, förr än 4:0 statsregleringen är afgjord, och 2:o de grunder bestämda, hvarefter möjliga belopprt kan bedömas af den bevillning, som skulle kunna utgå, förblifva Rikets Ständer beroende af Konungens och Presteståndets nåd, och kunna ej ens afgöra Riksgäldskontorets funktioner; ty, det är just detta Rikets Ständers Kontor, som med lån fyller, och alltid hittills har fyllt de tillfälliga behof, som, till följd af astatsreglering) och bevillningsbeloppens differenser, kunna uppstå. Man ser häraf en tydlig och systematisk öfverensstämmelse, dels i Adelns och den biskopliga pluralitetens i Presteståndets beslut angående en hop anslagsfrågors uttänjande, dels genom voteringspropositionernas olagliga kasserande, dels genom detta Presteståndets beslut om bevillningen; hvilka åtgärders vigt ökas, genom Hr Erkebiskopens uppenbara inflytelse i Rådet och Ståndet. Hans Broder, föredragande Statsråd för finansärenderna, och hans protegåter intagna i Rådet, synas göra tillräckligt sannolikt, att han icke af tillfällighet lemnat proposition på ett afsteg från det vigtigaste riksdagsärendets formella behandling, som likväl i SS 47 och 49, mom. 2 blifvit med så tydliga ord stadgad; och Rikets Ständer, om ej de tre Stånden nu hålla Presteståndet till att uppfylla sin pligt, stå på den punkt, att de ej kunna betrygga nationen, att icke få ännu i ö år behålla den gamla statsregleringen och den gamla bevillningen: ett tillstånd, som skulle, sedan Riksgäldskontoret numera icke bar gäld att betala, vålla, att, utom de fem millioner, ; som öfver behofvet uttagits sedan sista Riksdag, omkring nio millioner öfverflödigt uttagas af folket; ty — öfverskotten på allmänna bevillningen, sedan Riksgäldskontorets bebof blifvit så förminsksdt, skulle komma att ensamt: utgöra 4 millioner på fem år. Hälften af hela Bankosedelstocken komme då att ligga i Riksgäldskontoret, och statsverkeis öfverskoltsuppbörd lade under tiden ytterligare omkring Y:del af återstoden inom lås och nyckel, Uppfinningen, om den är gjort med flit, är: i sanning fintlig; men nog är det att sättaj mycket på ett kort, och den frågan, som kommer sedan, den är, om den i den längre framtiden kommer att lända Regeringen till fromma. I Några betraktelser öfver den ömbet om de mest behöfvande ibland de skattdragande, som detta uppskofsbeslut, i afseende på ifrågavarande skattenedsättning, visar å de högvördiges sida, behöfvas icke. De göra sig sjelfva.