Aftonbladet – 6 oktober 1840, sida 1

arbetsamhet förrättas på fyra, högst sex veckor; och ville Talaren äfvenledes göra anmärkming deremot, att en revisor oftast antages till sekreierare. För öfrigt fåstades uppmärksamhet derpå, att Stockholmsboarne tega så betydlig andel i diskontens lånerörelse, och detta på bloita ord, utan vederhäfsighetsbevis, hvarigenom, äfvensom genom utlåning till arbetsklassen, hvars medlemmar slå sig tillsammans sex å åtta om ett lån, och en silltagande, den studerande ungdomens diskontering, många förluster bereddes för diskontverket. För de sgistvämnda ville Talaren yrka, att innan lån beviljades, de måtte åläggas uppvisa intyg af en profsssor eller adjunkt, om ordenvtlighet och behof; I hvarförutan de ej borde erhålla lån. Tzsleren fåI stade dernäst Ståndets uppmärksemhet på de förhållanden, hvarigenom handelsoch näringsdiskontea gör mindre förluster, hvilka voro: att dess ut;låningstid endast är sex månader, att ingen omsättning eger rum, icke heller någon respitmånad; och slutade Talarsn med den önskan, att, iill förekommarde af de fö:luster, som Baamkodiskonten så ofta får vidkänmas, och hvilka vid de öfrige låj nekontoren voro, i jemförelse, ännu större, än här i Stockholm, måtte tagas nödige må:t och steg, och serdeles vederhäfsigheten bättre komtrolleras. Derom förenades sig Prosten Bexell. Prosten Sylvan gaf den upplysning, att vid Skånska lånekontoren redan år 1852 eiler 1833 fattades det beslu:, att till studerande ej får utlåass. Biskop Heurlin uppliste, i afseende på de öfverklagade dryga resskostnaderoa, att åren 4838 och 1836, då Wermlsnds privstbent till:löt sig för lån, hvaraf följdan blef, stt en mängd låneansökningar från donna provins till Bankodiskontern inkommo och der väckts uppmärksamhet, man ansig behötligt ditskicka en person för ett göra sig underrättad om förhållanderna; en sak, hvarpå revisorerna ej fästat uppmärksamhet. Hvad vidkom lån till studeraede, skulle Talaren alltid sätta sig deremot. Beträffande arfvodena, som ansetts så dryga, uppJyste Talaron, att de bestämmas af revisorerna sjolfva, och att denna anmärkning således drabbar dem; och visade Talaren huruledes Rikets Ständer, ehuru de vid både förra och denna Riksdesg ropat på sparsamhet, ändock vidblifra sin vanliga friköstighet. Denna anmärkning vore således endesten påminnelso för blifvande revisorer, om de vilja iakttaga sparsamhetssystemet. Prosten Berlin ville ej bestrida senningsenligheten af resekostnaderna, men upplyste, att det varit ifråga att bestämma en summa dertill. Då någon ruptur sker vid Jånekontoren, eller verket på annat sätt risquerar någon förlust, vore det alldeles nödvändigt av skicka pålitliga ombud. Om revisoreraa ej kunde intyga, att det gjoris allt möjligt för att indrifva fordringar, så kunde läggas dem till last; om de begära efskrifning; men nu, då ombuden under sina resor göra allt för att skaffa upplysningar och föra anteckningar öfver i orterna belånade personers omständigheter, så kunde, om detta oaktadt, genom inträffade förändringar i affårerna, förluster uppkomma, och i följe deraf afskrifningar begäras, icke gorna sådant med skäl läggas någendera till last. . Doktor Wallin fenn Hr Heurlin och Berlin hafva rätt försvarat. Till företagna åtgärderna hade varit fulla skäl. Dels hade varit nödigt göra nyssnämnda undersökningar, dels äfven att, vid: inträffande af vidlyftiga affärer, och då en belånad persons egendom skolat gå på auktion, på stället hafva ettombud, för fordrans bevskande. Tel. kunde dock ej påstå, att sådant inträffat hvarje år, men väl att det ej vore sällsynt. Den, i afseende på arfvodena, gjorda anmärkningen borde för öfrigt ställas mot Revisororna, som dem beslute. Huruledes Revisorerns, då de inträffat på Tumba pappersbruk, låtit undfägna sig med en rundelig middag, hvilkens omkostnader äfven upptagits i räkenskaperna, och hvaremot anmärkning äfven sedan gjorts, kände Tal. ganska väl. 1 afseonde på den fåstade uppmärksamheten på de lyckligare resultaterna af handelidiskonten, anmärkte Tal., att i bankodiskonten och den nyssnämnda voro hypotekernas olikhet mycket orsaken till de olika förhållanderna. Prosten Nibelius visste, att missbruket med Sekreterarens val bland Revisorerna ej alltid inträffade. Prosten Ödman instämde i He Heurlins yttrande om arfrvodeua, och ansåg, om rättelse skulle ske, att dervid borde gås tillbaka, till dem, som först gjort sig skyldiga till detta slöseri. I afseende på Sekreteräreh, hade Varit svårt utstöta en bland Revisoreraa vald: Hvad vidkom resorna, hade Tal. tillstyrkt; att sådane må företagas. af ombud, men kunde ej. arnat än vidblifva den förut yttrade orimligheten i Ordförandens resor. De mindre förlusterna I handelsdiskonten berodde. serdeles af den korte tid, hvarpå utlåningen sker. Till slörerierna vid Tumba hade Tal. ej bidregit. i Lektor Laurenius skulle velat föreslå en förändring i låns meddelande här i Stockholm, på sätt nu sker. Kändes för öfrigt, att af lån från landet med Domarens åtecknade vederhäftighetsintyg mer är 50 år tillskyndat diskonten förlust; hvarföre ifrågasattes, om Domarens intyg kan vara nog betryggande. Prosten Lyth fann Hs Berlin hafva besparat honom flera anmärkningar. Beträffande dan stora säkerketen för Hapdelsåiskonmten, visste Tal., att just för närvarande flere utsökningar för lån derstädes ega rum. . Den korta utliningstiden och att ingen respitmånad lemnas vore der orsakerna till säkerhetens betryggande. Biskop Hedren yttrade, att gjorda anmärkningar kusnd både ogå ech sekaa grund. Denna sorts förvaltning. vore ibland de vanskligaste; hvilket ännu bättre bekräftades af smådiskonterns. Fulk decharge borde derföre lemnas för förvaltningen; men i fall ej de andra Lånekontoren här voro imbegripne, så önskade Tal. ett supplement med underrättelse om deras tillstånd. Biskos Heurlin hade såsom revisor ej fått middag på Tumba. Vederhältighetsbetygen från Landsorterna vore alltid ganska osäkro. Tal. ifrågasatte doek, om Landshöfdingen bättre kunde känna förhällanderne än domaren. I afseende på hufvudstaden frågade Tel. hvartill sådant betyg här skulle tjena, cch af hvem de skulle utdelas, då auktorileterna der ej kunna vara så bekanta med persoers affärer, som enskilde borde vara det. Prosten Berlin avmärkte, att förlusterna inträffa AL Sn fr LE I a NES