Aftonbladet – 3 oktober 1840, sida 3

ee RR Rh h a ct a ne 5 TR hed kapitaler och stora teckniska insizier fordras för produktens frambringande, men deremot blott ett mekaniskt och lätt förvärfvadt handlag till hvarje serskild detalj af arbetet, hvarigenom då den, som använder arbetet, i stället för handtverkare blir fabrikskerre och arbetaren blott eu dagsverkare, i många fall utan utsigt att kunna bespara så mycket, ailhan framdeles kan anlögga en fabrik för egen räkning. Men bärvid äro följande omständigbeter att noga märka och undersöka. För det första, att : detia förhållande mellan fabrikanter och deras arbetare icke är något annat i städerna, än som i alla tider ägt rum på landet mellan possessionater eller de jordägare, som ej sjelive arbeta i jorden och äta tillsammans med sitt husfolk, å ena sidan, och detta busfolk eller torpare å den andra, äfvensom t. ex. emellan brukspatroner och deras smeder. Dei är till och med -bevisligt af för handen varande exempel, att många fabrikanter finnas, hvilka börjat såsom simpla arbetare, hvaremot det lär bli svårt att uppleta. några motsvarande af torpare, som blifvit egendomsherrar eller en stångjernssmed, som blifvit brukspatron. För det andra bör undersökas, huruvida handtverkarnes antal i det hela aftagit genom den der förändringen i arbetets förhållande , eller oin deras folk nu i det hela mår sämre än fordom ; om det icke tvertom behandlas med mera humanitet, än under den äkta skråtiden, kan bestå sig flera beqvämligheter i följd af det billigare pris, som just fabrikerva och lifligara varubyten medfört å allehanda konsumtionsartiklar, och jemväl äga mera tillfälle till undervisning. För det tredje ändtligen är det klart, att ox man antager, att det der problemets lösning af en fullkomlig social ombildning och pånyttföjelse måtte föregå innan man bör tänka på några politiska reformer från rationel grund, så har man med det samma uttalat den fullständigaste fördömelse öfver hela den nyaras tidens sträfvsnde till politisk utveckling, hvarhelst det än må uppenbara sig; ty ingenstädes bar ännu den der sociala pinyttfödelsen af fairiljen hunnit gå för sig i den mening, som den frambålles i Freja. Deremot behöfver man å andra sidan, för att skönja allt det falska i en sådan föreställning, endast erinra sig, att just de förändringar i arbetets natur, hvilka Freja angifver såsom så förstörande och desorganisejranden; hafva, jemte den nyssnämnda förmånen att göra många lifsförnöderheter tillgängliga äfven för de arbetsnde klasserna, hvilka de förut måste alldeles umbära, skapat en talrik, bildad och aktningsbjudande medelklass, och att denna medelklass just genom vetenskapens och kapitalernas medverkan i näringarna ytterligare ökes och förstärkes i antal och iuflytelse, ur skötet af de arbetande klassernu, dels genom kapitalernas spridande och större tillgänglighet dels genom den undervisning arbetaren nu lättare än förr kan erbålla uti allmänna teckniska läroanstalter , dels ändtligen den större aktning, som de borgerliga yrkena i sammanhang härmed tillvunnit sig nu emot fordom, hvilket långt mera blandar och förbrödrar de serskilda klasserna med hvarandra, och hvarigenom äfven handtverkaren igstager ett helt annat rum i samhället nu mot fordom. Således tro vi för vår del, att den der sociala pånyttfödelsen lättast skall af sig sjelf småningom tillvägabringas just genom tidehvarfvets fortsatta gång framåt i samma riktning som hittills, och tillika att utveeklingen i denna riktning redan hunnit nog långt för att kräfva de politiska reformer, hvilka ensame förmå att undanrödja de hinder, som ännu bidraga att afstänga en stor del af folket, hos hvilka den sociala pånyttfödelsen redan gått för sig, från deltagandet i de politiska rättigheterna, eller som förbehålla åt vissa klasser en oproportionerlig del deraf. Högst betecknande är det också och utvisar hela tomheten af de der fraserna om den sociala pånyttfödelsen, och förvillelsen eller hyckleriet i de stationäras föregifna ömande för de arbetandes ställning i följd af machinväsendets cch kapitalernas inträde i näringarna, att denna samma stationära, konservativa, historiska skola eiler huru man vill kalla den, hvartill Freja nu slutit sig, stretar mot afalla krafter, så snart det blir frågan om att genom locsande af skråbanden underlätta tillfället för den arbetande, som bar skicklighet, att försörja sig som egen husfader. Och samma skola, Jångt ifrån att finna något fördömligt i det dor begråtna förbållandet mellan arbetarens och arbetets an. vändare, när det är fråga om jordbruket, tvertom lofsjunger det såsom något poetiskt, och strider af alla krafter mot allt som går ut på att förändra den feodala formen af sambället eller den ena klassens servitut och beroends af den andra. Allt detta bevisar tydligen, att dei sjelfva verket icke i sin ifver mot de politiska reformerna ledas af något nit för de sociala, u