Aftonbladet – 3 oktober 1840, sida 2

1 tvenne aidoclningar cner namnaer, NnvUKa OIiverlägga och besluta hufvudsakligen i den ordning, som följar inom Norges Storthing, samt att Stånden bibehållas vid rättigheten att i frågor, som angå grundlags stiftande eller upphäfvande, kunna fordra öfverläggning och beslut ståndsvis, vid hvilka tillfällen de ofrälse ståndspersonernas klass fördelades på de öfrige 4 Riksstånden. Utan att pu ingå i något besvarande af de anmärkningar, som blifvit gjorde vid detta förslag, hvilket visserligen i åtskilliga punkter kan modificeras, utan att dess grund rubbas, har jag likvist ansett mig böra anföra: Att jag vid förslage:s uppställning hafs en oaflåtlig uppmärksamhet fästad på nödvändigheten, att icke träda de bestående intressena så nära, ett ett afslag oundvikligen måste förutses, samt att; då, efier min åsigt, ingenting fullkomligt för det: närvarande kunde uppnås, det i flere afseenden var bättre, att hvad som kunde uträttas, betraktades! som en förbättring i det beståndande, än som en! grund för det blifvande. I De fördelar jag väntat mig af mitt förslag, hade varit: Ett ändamålsonligare represensationsätt för Ridderskapet och Adeln; att ståndspersonklassen er hölle del i lagsuftninger, hvarigenom Rikets Ständer verkligen blefve att betrakta som svenska folkets representanter; skulle: ärenderna kunna bebandlas med mera enhet, skyndsamhet och kraft, och ur en mera nationlig synpunkt; förkortades Riksdagarne och undvekos de långa uppehållen dem emellan; representantkallet förvandlades från en tung börda till en utmärkelse, värd att eftersträfva; skulle landets kostnader för Riksdagarne betydligen minskas, och styrelsen vinna ett helsosamt inflytande på Riksdagsärendernas gång, då Konuungens Rådgifvare och föredragande sattes i tillfälle att icke blott händelsevis inför ett enda Riksstånd, utan inför hela nationalrepresentationon, personlien göra sina åsigter gällande, hvarförutan en sådear förändring i sin mån borde bidraga till att öka Norrska folkets förtroende för våra samhällsinrättningar. I mitt förslag har jag icke ansett mig böra utsträcka mina beräkningar utöfver den gräns, som bestämdes af förslaget sjelf; men frågan har sedermera inom Utskottet, och genom den riktning, som allmänna tänkesättet tagit under denna Riksdag, äfven för mig visat sig I en klarare dager, som tillåter mig att nu framställa mitt förslag endast som en öfvergång; men som en öfvergång i tidens riktning, till ett bättre och fullkomligare, som kan liggr 088 närmare eller fjermare, och hvars form då lämpligen bestämmes af tidens egna fordran. Men äfven denna framtida utveckling af vårt representativa statsskiek kunna och böra vi nu taga i betraktande, och kunna då icke stödja våra förboppningar på en säkrare grundval, än om vi gifva våra kommunalinrättningar ett njtt lif och grundlagsenlig helgd. Dessa stiftelser, utgående icke från ståndsutan från -folkval, skola i bredd med en till sina former och beståndsdelar föryngrad nationalrepresertation, hvars naturliga plantskola de blifva, långt säkrare bidraga till att förena våra splittrade intressen och efaöta våra ståndsskilnader, än någon för tidig lagstiftning skulle kunna åstadkomma. På dessa skäl trorjag mig böra yrka, att Hr Grefve Spens förslag till lamdskapstingsordning, må till -de8s bufvudid af KonstitutionsUtskottet uppfattas, och ett förslag i den delen af Utskoitet framläggas till Rikets Ständers antagande, i sammanhang med förslaget till ett förenkladt representationssätt. Jag har nu betraktat frågan i sin inre beskeffenhet. Det återstår för mig endast, hvad som i ordningen af mitt anförande måbända hade bordt vara det första: att kasta en blick på vår nu gällande statsförfattning, för att em möjligt bibringa andra den öfvertygelse, jag sjelf hyser om nödvändigheten af dess ombildning, genom införande af ett förbättradt representationssätt. oDå man med någon uppmärksamhet granskar 4809 års Rogerlogsform, och ännu mer, då man betraktar den i de följder, den utvecklat, är det lätt insedt, att 1809 års lagstiftare haft för ögonen tvenne olyckliga epoker i vår historie, hvilkas återförnyanda de önskade förekomma. Å ena sidan förasväfvade dem frihetstiden med sin maktlöshet och sina förödmjukande minnen, och å den andra kunde de icke blunda för de ännu blödande såren, som blifvit tillfogade landat under en styrelseform, som de föregående statshvälftingarzee hade grundlagt. Det hade funnits ett sätt att undvika båda dessa ytterligheter, och detta hade varit, att införa en ren och obemängd konstitutionel statsförfattning. Det konstitutionella samhällsskicket, det är, vi veta det, majoriteternas irflytande på styrelsen; men om man häraf vill draga den slutföljd, att inom det konstitutionella samhället makten måste vara en lekboll för majoriteternas nycker, så jäfvas detta icke blott af den syn, hvaraf vi mötas, då vi kesta våra blickar på det konstitutionella Europas throner. Det jäfvas äfven af sakförhållanderne. I en konstitutionell stat är regenten, det är sannt, föranledd att rådföra sig med majoriteterna, och att i mer. eller mindre mån omgifva sig med deras representanter; mer ingenting förhindrar honom, att genom öfvertygolsens förmåga, eller svilletis kraft, eller irflytandet af de ännu innerligare förhållanden, som så naturligt uppkomma mellan konung och folk, förvärfva sig majoritetens goedverkan för sina planer och leda deras eniga vilja till det mål, han tänkt sig, såom det nyttigaste och ärofulaste för landet. 41809 års lagstiftare försökte att lösa problemet på ett annat sätt. De gåfvo oss en statsförfattning, som försäkrar Svenska folket om så vidsträckta friheter, att de icke lamna mycket öfrigt att önska; men deremot inlade de motståndskraften iformerne, hvarigenom utöfningen af dessa friheter försvårades eller gjordes beroende af den andra statsmakten, och införde dessutom bogrepp i grundlagen, som icke låta sig förena med en vanlig och naturlig uppfattning af dessa friheters botydelse. Det har således inträffat, att inom vår statsförfattning tvänne stiridiea principer uttömma sina