Aftonbladet – 1 oktober 1840, sida 3

gen lorelallit, och altlminstone haällten al alla Fransyska blad hafva en tid bortåt ej innehållet något annat än om denna bedröfliga historia. j Vi hafva i N:o 208, d. 8 Sept. lemnat allmänhsten delafden utaf general-advokaten eller allmänna åklagaren mot madame Lafarge afgifoa anklagelseakten. Efter en föregången instruktion med dea anklagade, tog det egentliga förhöret sin början den 3 Sept. kl. 8 om morgonen inför AssisdomstoJen i Tulle, i närvaro af nästan samtlige jurymännen. Rätten bestod af en President, en vice President och tvenne assessorer. Madame Lafarge försvarades af advokaten Paillet, hvilken intagit sin plats midt emot general-advokaten. Hela salen var uppfylld af åskådare. En läktare var för tillfället serskildt uppförd för det vackra könet, och intogs ar ortens förnämsta och anseddaste damer. Då sessionen börjat, infördes den anklagade: ett sorl af nyfikenhet genomgick församliegen, men lade sig åter hastigt af aktning för den olyckliga, och isynnerhet för hennes lidande utssende. På de almagrade anletsdragen herrskade en ytterlig blokhet, som ännu mer förhöjde kontrasten af hennes svarta hår och sorgdrägten. Men då hon efier någon stund höjde de på jorden fästade ögonen, såg man att det inre medet, som lifrade henne, bibebållit dem vid hela deras glans. Åtskilliga af kennes och hennes aflidne mans slägtingar voro npärvarando, och hade intagit för dem serskildt bestämda platser. Sedan Presidenten gifvit tillkänna, att domstolon var konstituerad, börjades förhöret sålunda: Pres. Anklagade stig opp. (Den dödliga blekheten på madame Lafarges ansigte tilltog änrvu mer; hon gjorde aynbar ansträngning på sig och svarade med svag, men tydlig röst.) Fråga: Hur heter ni? Svar: Marie Cappelle . . . (efter en längre paus) Lafarge. Fr. Er ålder? Sv. 24 år. Fr. Ert stånd?, Sv. Possessionat. Härefter upplästes af notarien anklagelseakten, som vi redan i N:o 208 meddelat. Vid flere ställen upplyftade den tilitalade sina ögon mot höjden, men ätervann genast derpå sin fattning. Ea kort torrhosta syntes ständigt besvära henne, och i handen höll hon en flaska med Juktsalt, hvaraf hon sällan begagnade sig. Sedan läsningen var slutad, tog general-advokaten till ordet, och återkallade, i lifliga tormer, anklagelsoakten, framställde en skarp apostrof till den anklagade, och adressorade sig slutligen till juryn med en uppmaning, att den akulle vara trogen sin ed och ej utom domsalen hemta intryck för sitt beslut. Madame Lafarge fann sig härefter så utmattad, att hennes advokat såg sig nödsakad att hemställa till domstolen om måle:s uppskjutande under några timmar, samt om ett mindre obeqvämt säte åt hemne (ty hon satt på de anklagades bänk), hvilket äfven af domstolen beviljades. Efter ungefär tvenne timmar åiertogs undersökniegen å nyo; madame Lafarge visade sig nu någet mindre svag; om länstol inbars för hennes räkning. Hennes advokat framställde den invändning emot vittnen, att de, som blifvit hörda för appellations-domstolen, skulle utstrykas af listan och icke vidare höras. aeÄnda hittills,c sade han, har den allmänna åklagaren uttömt alla sina fördelar vid en rättegång. Också har han icke ätnöjt sig med den dubbla uppläsmnivgen af anklagelseakten, åvarest fakta blifvis sammanställde med mycken konst, och ständigt i en mot den anklagade fisndtlig syftsing, utan någon motvigt, utan någon möjlig motsägolse: detta bar icke varit bonem nog, ech i stället för en enkel expos afanklagelsen, har allmänna åklagaren reproducerat den hal och aållen. Han har fernissat upp den, har skärpt den med blänåverket sf den oratoriska förmåga, som är honom egen. Och ännu är icke stunden för försvarst kommen: men den skall komma, tviflen icke der på. Hvad jag nu ämnar anhålla, är att allmänna åålagaren, som så vidt utsträckt sin rättighet och sitt priviieglum, hädanefter åtminstone icke öfverskrider den gräss lagen utstakar för honem. Jag måste äfven anmärka, att det är med en verklig öfverraskning, som jag på åklagarens vittneslista träffat åtskilliga namn; de äro kallade hit för att meddela upplysningar, helt och hållet främmande för anklagelsen, nemligon i don förmodade diamantstölden, för hvilken man beskyllt madame Lafarge.c Allmänna åklagaren bestred denna mening, som äfven underkändes af domstolen. Derefter börjades förhöret med madame Lafarge. Hon reste sig med möda och svarade med on så svag röst, att de första orden knappt hördes; derefter samlade hon mer krafi och lugn, och hennes svar, låga, men klara och tydliga, kunde nu lätt fattas. Fråga. Genom hvars bemedlig blef ert äktenskap uppgjordt? Svar. Dst var madame Garat, som talade vid Hr Lafarge. Fr. Men var dei icke genom någon negociatör, någor bemedlare? Sv. Jag har aldrig hört det. Fr. Var det icke genom en Hr Dafoys bamedling? Sv. Jag känner icke det. Fr. År det sant, att under den resa ni gjorde från Glandier till Paris, ni bar en laddad pistol? Sv. Nej, min harre. Fr. Huru har ni då kunnat skrifva sådant till er man efter ankomsten till Glandier? Sv. Jag var så förtviflad öfver min belågenhet, jag önskade så högt att Hr Lafarge v le låta mig resa, attijagisagt Je mest olämpliga och falska saker för att erhålla tillstånd härtill. (Rösten tyckes fattas henne). Fr. Ar det sannt att nl under resan till Gandier tog in förgift? Sv. Nej, monsieur. Fr. Det vär således i följd af det missnöjda tillstånd, hvari ni befann er, fom ni gjort denna uppgifs? (svaret kunde ej höras. Presidenten uppmanade do närvarande att hälla sig stilla, samt förnyade derefter : frågan, som besverades med ja. Fr. Hvem hade kunnat väcka denna hastiga ovilj ja, och huru kan ni förklara detta bref och de omständigheter, uader hvilka ni tillställt er man detsamma? Sv. Jag ber er hafva tålamod. Jag resie dagen efter vårt bröllop; jag lemnade min familj; jag fann mig öfvorgifven af hala verlden. I Ocleans bada jag en ytterst obehaglig scen med min man, med ett ord . . . jag var högst olycklig ua-l der hela vägen. Anilind till Glandier fann jeg, i stället för den vackra byggnad man öresnaglat mig, ) Jag såg mig ensam, l Ömma fos ol! mk AR MS AR RO en a a EE