Aftonbladet – 30 september 1840, sida 3

beslutsamt sändebud skulie visst icke blifvit skyldigt ett svar på denna tadlande anspelning. Men många af konsulardiplomaternze söka öfverträffa hvarandra i ett krypande uppförande, och egna sig alls Icke att väcka aktning hos denna halfbarbariska: nation. Dei är ett rikligt cormmerage och Alexandria är dess kråxvinkel. Mehemed aftandlar all-: ing offentligt, och synes åtminstone, öppen i sist tal. Enhvar tror sig således vara hans förtrogne — ett medel att bedraga alla. Ingenting är lättare, än att dagligen ihopsmida tidningsavtiklar, bvarföre Europa eckså blir öfversvåmmad: af sådana. Den stolte, iilistige parvenyen leker med desia automater, och är dervid sjelf för mycket käring, ait icke med tålamod afbhöra deras käringprat. Hola uppvaktningen förekom mig som ett koteri vid kaf(ebordet, der man talade om anekdoter. Mau spelade således här komedi, ehuru ej af finaste slaget, och den bäste aktören — såsom intrigant — är dock Msehemeod Ali sjelf. De långa, tröttande pauserna i hans tal, skola väl vara coups a sclats. Slutet är lika så litet ceremoniöst som börjen. Det onaturliga i hans skratt, hvilket gjorde mesia intrycket hos mig, skall jag aldrig glömme. Det var det hårda, skarpt framstöita skrattet af en hjertlös menniska, som kan glädjas öfver andras olyckor, blott han sjelf vinner genom dem. Men berömmer honom ju, att han numera iske slagtar så många menniskor som förr! Det kommer sig kanske deraf, att han redan för mycket sölat sig i biod. Men att lusten ej alldeles öfvergifvit honom, derpå hafva vi nyligen haft bevis, då rika män försvunnit, och han slagit deras egendomar under sig. Dåjag sar honom pratande gå af och an, kan jag ej låta bli ott tänka på de tusen Nubier, han Jäs lefvande bräona, och de trettiotusen negrer hen lät dressera till soldater tills de dogo. De tycktes mig uppmerchora, lik en här svarta Eumenider, för att hemta honom till den sista domen. Iogenstädes proklamerades hattischsrifen högtidligare, än på Kairos citadell. Den listige uppsatte till och med, för att visa, huru känslig han var för dess humanitetsprinciper, est nationslgarde i Alsxandria, hvarigenom han åtminstone uppsporradse egare till gevär, hvarefter han är mycket begärlig. Jag lemnads rummei med känsian af att hafva gott en lyckans son, hvilken upphöjd dels genom talanger, dels genom händelsen, synes stor, blott genom hans tids svaghet och hans motståndares räddbåga. Brist på sann adel kan sldrig alstra sann storhet. Ännu hafva ej hans domare uppstått, ännu är hans verk ej fullbordadt. Framtiden skail visa, om jag dömt honom felskt elier gjort honom orätt.