Aftonbladet – 30 september 1840, sida 2

SIG ve VA: PIINSTCHHUI, SVIN vYVlänld KYOSLPplaäsvi OK utställda skulptur-arbeten, eller drotiving2r, som blåsa kenthorn, så att de kunde vara musikdirektörer för en hel armå, eller fru Dudevant, som snart sagdt står i spetsen för hela Frankrikes närvarande literatur, att icke nämna en mängd ryktbara sångerskor, som, med all respekt för sopransångarena Stranski, väl billigtvis alltid böra vara fruntimmer! Men det är ju sak samma här hemma hos oss sjelfva. lar ni om att excellera på pianot, så en mamsell Josephson eller mamsell Bergströ eller fru C. eller fröken D. eller friherrinnan E; har ni sett en ypperlig ritning, t. ex. ett porträtt i svartkrita, så är det en mamsell Röbl, som har gjort det; söker nii ett Lånbibliothek den nyaste romanen, så är det säkert att detta mystiska förf.k till det och det, som ni finner under företalet elleri stället för namn på titelbladet, häntyder på en författarinna, i stället för en författare, och ni har der någon ny mamsell Brehmer, Friherrinna Knorring, fru Flygare, jag har minnsann icke den äran att känna dem alla! . . Nämnde jag icke fru Flygare! Vi hafva i henne sjelf en af dessa hemlighetsfulla förfa, som redan länge varit allmänt bekant och omtyckt för åtskilliga på den sista tiden utgifna romaner, såsom aGustaf Lindorma, Waldemar IKleinc m. fl., men om hvars sannskyldiga genus hittills endast de jemförelsevis få lycklige, för hvilka de små litterära koteriernas dörrar stå öppna, kunnat berömma sig af att ega någon kunskap. Den värda eförf.c har nu med sitt ofvan tecknade nya arbete: aFosterbrödernax aflagt slöjan och offentligt framtrödt med utsättande å titelbladet af sitt verkliga namn. Och det är mig ett veritabelt nöje, att således få presentera henne för hela verlden, utan att behöfva frukta dermed begå någon inrdiskretion, såsom den der sprunge med sqvaller. Ty nog kan ni väl ändå förstå, att jag, såsom en man med litterära relationer på alla håll och kanter, längesedan varit med om hemligheten, fast jag icke låtsat något derom. Det har blifvit en vacker mode, att vid stora baler före dansens början lemna damerna hvar sin doftande bukett, till att lukta på och förströ sig med under en lång qväll, som lätt nog — hvem vill ansvara att icke? — kan komma att ega ett eller annat ledsamt eiler fatalt ögonblick mellan triumferna och artigheterna. Hur skulle jag icke ha insett allt det fina oeh ridderliga i en dylik plägsed? Och jag begagnar derföre också tillfället att imitera densamma i det jag här, ännu på tröskeln af mitt ämne, öfverräcker åt den ärade författarinnan den förklaring, att man i hennes ifrågavarande nya roman fullkomligt igenkänner henne från de föregående arbeten hon skänkt vår litteratur, en förklaring, som, om den skall vara en komplimang, verkligen är ingen dålig. Det är samma älskeliga talang i tecknandet af det husliga och borgerliga lifvets genrebilder, samma icke vanliga förmåga af både gruppering och individualisering, samma fyndighet i afseende på berättelsens allmänna arkitektur, alla de särskilda partiernas skickliga sammanbindning och pikanta anordnande. Det är något mer än blott och bart hvad man kallar goda idgera, det är äfven detta artistiska förstånd, som vet att göra någonting utaf dessa artistiska ideer, ett helt, en räsonnabel skapelse, det är detta konstverksmessiga, som, om visserligen icke poesiens ersättning, likväl utan tvifvel måste anses som dess fulländning. Det vore kanske icke så orätt sagdt, 2tt man här igenkänner ännu något annat, nemligen i afseende på sjelfva de figurer, författarinnan låter röra sig på scenen. Fru F. har nemligen hittills visat sig i sina romaner bo cch bygga inom en egentligen ganska inskränkt verld; en verld, som buru tillräckligt spelrum den oaktadt sin inskränkthet ru må lemna för olika och omvexlande dramer och passioner, — och huru många sådana kunna icke Tymmas redan inom fyra väggar? — likväl eger i sin fysionomi för mycket enskildt och stereotypiskt, att icke åtskilligt detta autanpå lät. teligen, och till och med omedvetet, under skildrarens hand skall komma att ega ett tycke af hvartannat. Jeg vet icke hvad det således är för gammalt bekant, som möter oss i denra hederliga doktor Bundler, denna förträffliga 12gman Thorsen, den gamla Klinting på Dabl, med flera af dem som här ställas för våra blickar; har icke verkligen ett och annat drag af dessa småstadsoch landtbygds-karakterer redan i Fru F:s föregående romaner skymtat förbi oss? Sjelfva de många unga bjeltarne och bijeltinnorna i aFosterbröderran, hafva vi icke sett dem npågorstädes förut, i cGustaf Lindorm eller cRepresentanteny eller aProfessornw de intressanta vice-häradshöfdingarne och medicine. studiosi, de sköna flickorna med de romaneska namnen? Och hafva vi icke till och med haft den äran att någon gång tillförene hos den aktade författarinnan sitta vis å Vis med hennes Parfymerade nåd, fru Friherrinnan SilfverNåra AnL Aa förnäma OCh Magra ep. oo