Aftonbladet – 30 september 1840, sida 2

bränvin, hvilket egentligen är den omständighet, som tyckes hafva väckt ett slags delirium tremens mot denna klass, utan att det äfven är krogar och näringsställen, som utgöra matställen för de Jägre klasserna. Om någon princip skulle gälla för krögarens beskattning, så borde han antingen vara fri från beskattning efter inkomster, då han erlägger bränvingminuteringsafgift, eller vara fri från sistnämnde beskattning, då han skattar i mån af inkomster; ty att på en gång erlägga skatt i bogge dessa hänseenden, är en verklig afvikelse från den fastställda grunden för öfriga medborgare, men om jag ville göra ett undantag för det yrket, för att gå den välmenande puritanismen till mötes, så får jag dock fästa Bevillningsutskottets uppmärksamhet derpå, att krögarne icke måtte sättas till så hög minimiafgift för bevillningen, i händelse de afsäga sig att sälja bränvin och endast hålla mat, utan försäljning af starka drycker. Något sådant undantag finnes ej, men borde likväl finnas i bevillningsförfattningen. Jag utber mig att, angående krögerierna, få tillägga några få ord, omedan jag acser denna klass af näringsidkare vara bland ds mest vanlottade till sin ställning i samhället. Jag har sjelf arbetsfolk och vet, att det finnas näringsställen i staden, der de erhålla någorlunda god och väl lagad mat för ett så billigt pris, att jag omöjligen kunde skaffa den i mit: eget hus för samma pris. Dessa näringsställen innehafvas mest af qvinnor, och hurudana äro deras vilkor? Jo! mina Herrar, de få kanhända hela dagen och hela äret igenom, från kl. 4 om morgonen till 40 om aftonen sträfva så mycket de orka, och hafva, med all sparsamhot, när året är slut, knappt så mycket öfver, som de kunna lägga på tumnageln. Anledningen härtill är dock icke blott den, att krögerierna äro så tungt beskattade, utan äfven att deras innehafvare utgöra en klass, som befianer sig nära nog i ett rättslöshetstillstånd. Åt: de stå under polisens direkta uppsigt, är visserligen ingenting ondt, men de äro äfven derigenom blottställda för den lägre polisbetjeningens vexationer. Om man vore litet billigare mot dem i beskattningsvåg, om de egde mera bestämda rättigheter och icke på köpet vore blottställda för äfventyret, att varda närlngsrättigheten förlustiga, blott derföre att de några gånger tilläfventyrs icke hafva dörrarne stängda kl. 9 om aftonen, så skulle äfven annorlunda beskaffade porsoner, än de, som nu egna sig åt detta yrke, kunna åtaga sig detzamma, och man skulle då ej hafva anledning att beklaga sig öfver det sätt, hvarpå denna näring uiöfvas, eller anse nödvändigt att bekriga den genom en ötverdrifven beskattning, som endast tjenar att demoralisera dem, som deråt egna sig. En annan punkt, der jag skulle önska, att Utskottet ville ändra sitt förslag, är den, angående teaterdirektörers skyldighet, att för hvarje representation i Stockholm erlägga 4 Rdr samt i alla öfriga siäder och orter 2 Rdr. Den enskilda teaterdirektören tror jag vara bland dem, som hafva att kämpa med de största svårigheter, och man har ännu aldrig sett någon sådan samla någon betydlig förmögenhet. När han måste betala 25 Rdr i årlig bevillning, hemställer jag, om ej det är nog. Räknar jag på 200 speidagar på året och 4 Rdr för dagen, så utgör hans sammanräknade bevillningsbelopp 825 Rdr, och det funnes då icke mer äa 3 å 4 handelshus i hufvudstaden, eller de rikaste mäa i landet, som så dyrt finge gälda det skydd till person och egendom de njuta af Staten, — ett skydd, som för de private sheatertrupperne är sådant, att de måsts resa från stad till stad för att förvärfva sitt uppehälle, oberäknadt alla öfriga besvärligheter, som äro oskiljsktige från detta slags nomadlefnad. Slutligen anhåller jag ast få fästa uppmärksamheten derå, att jag till mia stora förvåning finner att Utskottet till befrielse efter 8 art. bland åtskilliga fromma stiftelser m. m. äfven infört Höganäs stenkolsgrufva, såsom varande caf en större patriotisk och för riket gagnelig emfattning. Hvarföre Höganäs är af mera patriotisk omfattning än andra grufvor, kan jag ieke begtipa. Jag tror dem alla vara patriotiska, i den mån de lemna folket arbetsförtjenst och produkter åt varubytena. Jag skulle sålodes förmoda, att, enligt den grundsats jag framställt, att Ständerna icke böra utöfva någon enskild gunst eller grace, något undantag i detta hänseende ingalunda bör äga rum för Höganäs. Jag beklagar rätt mycket, att jag för andra gången uti mitt försvar för grundsatser råkat i kontakt med detta verk, ned hvilkat jag i öfrigt icke har något odeldt, lika itet som med dess aktieogare; men det förefaller mig besynnerligt, att bland alla de undantag Utkottet föreslagit, förekommer denna enskilda inättning alldeles isolerad, hvilket åtminstone synes itvisa, att Höganäs i Utskottet haft serdeles goda änner. Jag anhåller att dessa anmärkningar måtte å åtfölja återremissen.