Aftonbladet – 28 september 1840, sida 1

men ej en blind. Om på sockenstämma skulle afgöras, hvilaa vore de mest behöfvande, skulle mångon rik med den fattige undandrega sig, hvarföre Tal. önskade en kommitt med pastor i spetsen, för att noggrannt undersöka. Det ofvar åberopade Kongl. brefvet vore för mycket gynnande för de sålunda skyldige. Westernorrlands Lin vore ju, som en Tsl. har anmärkt, äfven inbegripet, och då behböfdes ej derföre återremiss; och hvad de socknar beträffade, som borgat för hvad de gemensamt tagit, så vore de, enligt bet. innehåll, att anse som befriade. Prosten Ödman instämde. Prosten Gumecelius hade ej mycket at: tillägga till hvad de förra Tal. yttrat; men bertknicgena af undsätstningsmedlem vore illa gjord. Alitbord: afå skrifvas, likväl med de gjorda undentagen, och borde denna afskrifeiog siräcka sig till alla lån, der ännu funnos restantier. Prosten Nordhammar tillkännagaf, att då han iestämde i Hr Astrands yttrande om efterskänknirg, ipnebar detta ej ett gillapde af der grundsatsen, st obegedt och i klump efrergiffa Kronzns for-. dringar; men det vore så godt att efrerlåta, hvad blott vore formalitet. Hvad som ken icflyta, skall säkert ej motsvara besväret. Tal. hsde väl ej soknat tillfälle att se den tryckande bördan, som de måste vidkännas, för hvilka skörden felslegit, men kunde dock ej annat än protestera deremot, att Krorans fordringar obesedt efterskärkas, ty derigenom skulle folkets kraft och förmäågs, att hjelpa sig, förlarmas, och det snart kunna gå derhör, att det vore förbi med Svorge. Detta vore nödvändigt att taga i betrektardoe vid pålägganäes af katter, men när de en gång äro afgjorda, böra de utg, derest ej är absolut oförmåga att betala. Tel. änförde ett exempel på, huru de avse dessa nedsätt-! ninger. En bonde tillfrågades, huru stod till med deras maätförråd, och svarade: tilljulen ha vi bröd, och sedan föder oss väl vår nådige Konung. Seken vore derföre betänklig. Tal. hade sig äfven bekant, huru invånarne i en socken gjort det yttersta, för att erlägga hvad de voro skyldiga för erhållen undsättning, då deremot i en annan de ej mycket brydde sig derom; hveraf blef den följd stt, när eftergift sedan boviljades, de förra sockuomännen blefvo ytterst uppbragte på prest och alla dem, som bevekt dem att betala. Tal. hemstälide vidare, buru skulle gå, om i en sockenstämma en del skullo få afgöra den audras behof, skyldighet och förmåga; men intresserade sig lifligt derför, att de orter, der behof förefinnes, må få en arnan sorts bistånd, hvarigenore dem beredas utväger att kunna bjelpa sig sjelfva. Tal. förmodade, att detia Sånd, som nu visat sig så frikostigt, väl börde kunna upptäcka några medel, hvarigenom sådane orters åkerbruk kunde uppbielpss; önskade i förevarande ämne en grundligare undersökning, och att, vid beviljande af dylika undsättningar, hvilka Teal. ej ville undandrega de behöfvande, må iakttagas sådane kontroller, att ropet om nöd må från dessa orter misdre förljudag. Begärde återremiss. Professor Grafström fästade uppmärksemheten derpå, att, då olämpligheten afsockenstämmors afgörande af dylika ämnen vore i fråga satt, dessa kunde föregås af en kommittå, hvarefier, seden en kleseifikation af denna blifvit nedsatt, på sockenstämma kunde afgöras. I landekanslist uteslutsnde kunde misstag snarare ske. Tal. hade ej kunnat annat finna, än att förhållandet blifvit af Utsk. riktigt utrönt och behendladt:. Fruktan för den hårda tillämpningen af det Kongl. brefves förfaller, då brefvet rätt tillämpas. Tal. vidhöll sitt bifall till betänkandet. Biilighet och rättvisa borde tagas i betraktande, och proposition göres om allmän afskrifning. rosten Thuden befarade, stt genom föreslagna indrifningssätiet ganska litet skulle kunna indragas, men det vore det enda sättet, och något borde utbekomras; önskade derföre bifall till batänkandet, mer då undersökning vid sockenstärmma ej vore tillräcklig, ville Tal. ej motsätta sig den af Hr Sidnor begärda återremissen. Prosten Säve gillade afskrifcing i mån af soknad tillgång till betalning; önskade återremiss, och bistänmsmande ef lämplig åtgärd för utrönande af hvilka som kunna och ej vilja betala, semt byilka som äro i verkligen trängande behof, äfvansom huru förhållas bör med dem, som borgat för gemensamt erhållen undsättning. Gecom mindre jekttagen noggrannhet kupde Svenska folkets tro och flit förlaraas. Norrländeka orterna voro nästan mer än Dalarne i behof af hjelp, och seden vu så mänga kommit i skuldsättning, och för framtiden ei vore säkraro än hittills, gjorde mam väl i att afskrifva allt. Dr Agrell avsåg Utskottets förslag till utrösande af de resterandes behof eller förmåga ej medföra gynnerlig: resultat. Det berde närmare undersökas, huru mycket som ken betalas; helst ville Tal. att ellt måtte efterskänkas. Det vore ett värdigt steg, hvartili Tal. önskade proposition; i annat fell återremiss. Prosten Nibelius önskade uppmärksambe: på Hr Sliners enmärkningar och återremiss; ty då en he! församling ingått ansvarighet, så lära nog tillgångar finnas hos flere, hvaraf Tal. befarade, att en beviljad afskrifniog ej torde medföra nägon hjelp för de erentligen behöfvande. Iasiämde för öfrigt med Hr P. G. Svedelius. Prosten Sandberg godkände Bet. Mean borde bereda utväg till arbete, så att de bshöfrande på så sätt kunna förskeaffe sig föda. Utskottet bade gått sp medelväl. Sockonstämrimor voro ej nog att uoiersöka,. om sockmwarne kunna betala eiisr icke. Begärde återremiss. Prosten Sidner fann sig nu förekommen 8! Hr Nidbelius. De most fattige, der gemensamt ansvar rgåtts, skulle ej få någon behöflig bjelp. Säådane statslån voro ej lämpliga. De: var ej brist på arbetsrilja, som bragt dem i svår belägenhet, utan orist på utvägar att skaffa sig förtjenst, brist 1å medel, på samma gång som nöden var allmänt rersskamde. Tal. önskade noggrann undersöknirg och ett sfskrifning måtte ske, och i dessa afseernlen återremiss. Prosten Lindmark såg sig nödsakad, att, med yrkännande af de ömande omständigheterna till biall, afstyrka afskrifning af hela beloppet. Tal. ville ej uppehålla sig vid Statens förlust af de betändiga afskrifningarne, men väl dervid, att man lerligenom snerare skedar än gagnar, att arbetslu