Aftonbladet – 28 september 1840, sida 1

RIESDAGEN. PFRESTESTANDET. Plenum den 23 September. Denna dag var Ståndet sysselsatt med Konungens proposition, om afskrifalug af till Westeroch Norrbotteus Län lemnade undsättvingsmedel, äfvensom några Statsutskottets utlåtanden, likeledes rörande afskrifning ef de vägra brendskadade städer beviljade lån, samt utom dessa flera andra betänkanden. Först redogjorde Talmannen för den dagen förut hållna telmsnskonferensen, hveri, utom annat, afgjordes, att reprerentationsförändringsfrågan nu skulle bos samtigs Stånden föreslåg ti föredragning I dag 44 dagar till, aller den 7 Oktober, hvartill Sråndet lemnade bifall. Soödermera företesus några mindre betänkanden, såsom Allmänna Baesvärsoch Ekon. Utisk. bet. JE 49, om förändrad konsulatsiadga, hvilket bifölls; Statsuisk. utlat. J4 305, om skaitlöggriog i Westerbotier, hvartill bifölls Uisk. afslag, och samma Utsk. bet. AA 308, om afskrifaing för Grdosshand: lazen Liljewalchs beviijadt lån, som bordlades. Några andra bet. ansågos ej fordra någon ätgärd. Derpå företogs bet. AM 309, rörende afsekrifning sf Kronans undsättningsmedel till Westeroch Norrbottens Län, hvarölver talade: Prosten Aslrand, som tillkännagaf, att hen ej var emot Uisu. förslag, men reservatlonsvis förklarsde, ati, då grugderza voro sådane, att staten ej får ett rurstycka af de 389.000 Rår, det vore så godt afekrifva dem. MDrrom förenedo sig många. Profesoor Grafström tillstyrkte biföll. Det vore visserligen mer ändamålsenligt och värdigt, ati ej gsnom lagrökning väcka oro blend den fattiga allmogen. Om Tal. derföre tillstyrkes bifall till bet., så gjo:de han det ännu mera till den af förre Tal. yttrade åsigtor. Prosien Sidner yitrede, as fjolltrakterna voro i lika och kanske större behof. I skrifvelso till KoBungen hade de anhållit om afskrifning i vissa poster, man denna hade änru ej föravarit i Statsrådet. Tal. önskade derföre, att frägan kunnat uppskjutas, tills de behöfvandes eak kunde på samma fång förekomma. Ea del socknar kade på egen bekosinad tagit undsättnipg. Ställningen hade der varit så svår, att man, för ät ej se folket svälta ibjel, måst söka till att hjelpa. I Westeroch Norrbottens Lin vore ej samma förhåflende. Der bade oj sockparne gått i borgen för bvsd som tegits. Tal. yrkade derföre, att de förra socknarnpe måtte befrias från des ansvar de ingått. Det vora hårdt, om de skulle plundrss, då ofia ej anvat än husgeråd vore at: tillgå, och om pastor och fattigvårdsstyralsen skulle blifva tvungna ot liqvidere. Tel. fordrade återremiss, för aw till:ses, om ej annan utväg voro att finna. Prosten P. G. Svcdelius satts sig emot efiergift statens vägnar, ty deraf skulle bos allmogen upptå likgiltighet, som kunde så ända derhän, att läzsronerna tilltaga ärda upp till fjelltopparne. I dalarpe, der de vore mest ussatite för klimatets inflytelse, vore visst förbållandet svårt, men Kongl. brefvet ai den 45 December 1834 gåfve nog ledning vid indrifoing af dylika fordringar, så at: de ske med mildhet och varsamhat. Ef:er hond inlösa de sina skulder. Det vore visst sannt, att samfåld ansvarighet eger rum, men alis, för hvilka detta gällde, hade tilltrott sig ingå desl; det vere likväl värre med flsare andra enskilde. Så utemordentligt farligt ansåg Tal. det likväl icke; och i Norrland vore lättsra stt af.ätta produkter, än i. ex. i Dalarne. Tal. ansåg derföre bättre att hålla efter, hvarigenom de skuils blifva mera varsamma och mera sörja för sina bobofver. Afskrifoing borde derföre beviljos I likhet med kvad som skett med Dalalimogen, men derutöfver icke. . Prosten Lundblad förenade sig, och anmörkte, att i Westergöthland hade de för undsättning skyl