Aftonbladet – 25 september 1840, sida 2

ståndens för nära. Han ansåg och medgef visserli gen, i afseende på sjelfva hufvudsaken, att Rika Ständer kunna fästa vilkor vid sina anslag och e8tt, om tre Stånd fattat baslut i sådant afseende, så är det lag. Men här hade två Siånd stannat emot två, icke i sjolfva anslagsfrågorna, utan i afesecds på tilläggen, som voro af admicisirativ a Döatta gjorde att ifrågavarande tillägg icke kunda inpassas i ds kategorier, i hvilka Försiärkta SjatsU:skottet skall verka, och deraf följde äfven att de ej kunde af det Förstärkta Utskottes bakandles. Grefve Frölich androg, att med de Ledamöter, som ännu icke funnit att något misstar i gjords genom des förra beslu:e;, kunde han q sig i diskussion; trodde, att man skulla göra khonom den rättvisan, att anlednizgen till havs roservation varit en afsigt at; söka åstadkomma en rättelse i beslutet, medan en sådan ännu vinase; ville icke vara envis att hafva sitt ar Ce ansedt såsom en ny motion; men varnada tlilika, att genom det hinder emot hans fö:rslags uvptsgande som en Talare nyss sökt i 58 Ritsdagsordningen, hada den värde ledamoten wtillstäng: sista utvägen för detta Hus till rätte!se i sits förhastande. Erinrad2, att saken gällde s:t allt för stort intrease, nemligen hela fäderneslande:s, för stt bälia på att spegelfäkta med hvarennan, det bästa vore att tala rent språk. Frågan vore endest Luruvida Adeln pu vill medgifva, att det brgingna misstaget må rättas medan tiden är incne, eiler om xscn heldre vill blottställa sig för att icko staten kommer att regleras. Grefven förestälido sig väl, att man kuade anse honom akiusred af begäret att äsiadkomma en dekonfityr åt de Herrar som ledt majoriteten, och ham wille icke helt och hålet frisäga sig för afsigten att blotia deras sp Han erkände ock, ast hans fögslag innefattade eo slags upprifvande af förra beslutet, men kan sig intet annat sätt att ställa sakem tiillrästa. Vilja Herrarne icke stämma i bäcken, sado hen, så måste jag lägga på deras egne samvetcr, byad som kan hända, ifall man sedan icke kasa stämma ån. (Frib. Cederström, Jakob, !äs bärvid förnimma ett mycket hörbart skratt, såsom han ofta brukar.) Ja skratta ken man, yttrade Grefvsnp, mon skrattar bäst som skrattar s!st; om följderna blefvo hvad men kunde befara, så hade han ätmircstoza gjort sitt till och ämnade icke vidare komma med något jemkningsförslag, sedan han nu försöks det enda lagliga medlet. Hr Lefren uppsteg härefier och yttrade al: äfven han ansäg Grefve Frölichs förslag icko kuona leda till något resultat, men han kunde icke undsriåsa att förklara sig i anledning af Grefyens anföran och den tydniog men gifvit ås Ståndets fö v:fattade besiu!:, vid detta enda tillfälle, der hen kunde få tala I sådana vittnens närvaro, hvilkas uppfattning icke beror af vrängda framställningar. Han förklarade härefter med höjd röst och stigande värma, att han genom sin medverkan till afsle votsringspropositionen i förra pleruizna ingsl velat inträda i något censorskep af de andra Ståndens fattade beslut; han ansåg det vsra angeläget stt göra ett sådant förklarande, ty hår börjada des påstående, som blifvit gjordt inför ellmänhe: Adeln velat tillintetgöra tvenne andra Stånås iika heliga rättighet, och det vore så mycket engelägnare att protestera emot detta påstående, som der var här portarne velat Öppnas till split emellan Siåndep. Hein lade derförae en uitrycklig vigt derpå, att Adelns beslut endast Innefaitst ev tillrättavisande åt StatsUtskottet, icke åt medstånder. Det hade, menade han, tillhört detta Uiskott att försöka ett jemkningsförslag i första rummet. At gå redligt och ärligt tillväga, ech utan vilja att träda andras rätt för nära, sådant hade Tal. ansett vara grundvalen för hans riksdagsmsnnarält och donna tänkte han ärligen utöfva 1 aila sina dagar. Stat Uz:skottet deremot hade genom sitt handlirgssätt hoptrasslat frågorna, men ännu vore ingen utväg stängd, om Uiskottet sökte godtigöra sina egxa felsteg genom inbjudning till Stånden att semmanjemka deras beslut. Men skulle Utskotiet icke söka reda frågan på laglig väg, då hvälfde han på Utskottets skuldror det ansvar för dv möjliga följderna, som Grefve Frölich velat hvälfva på Ridd. och Adelp. Likasom den motsatta sidsn vore Tal. argelägen om lugn och fred i samhället; men det vore bäst att icke gå till doms med hyvarsnnan om hvem sora hade börjat ofreden. Hvem ver detsom velat styra i ställes att råda? Denna fråga borde man remittera till framtiden. Hvem är det sem sökt bevara grundlagens helgd och hvilken göre intrång på densamma? Litom css, sade Talaren, 6 uppgöra denna räkning offeniligen, utsn hvar och en till sig sjelf. Amnnu några flera dylika frågor gjordes och besvarades på samma sätt. Freib. Cederström, Jakob fästade sig I en mera hotanda ton vid de insinuationer. han anpsås ligga i Grefve Frölicbs yttranden; på Friherros sida tade afsigten endast varit, att upprätthålla srundisgen; och han vidhöll ännu och försvarade, att Adelz gjort jräst, OCh anär man, s:de han, asöker på intrigens väg föra oss till jemkningar, då kommer man på jen bana, der man får åskådore, som både ega förI måga att följa subjektet och kraft att vidmsittålla lOrdnicgen. Det fägnade Frib. för öfrigt, att Grefve F. genom sitt anförande ru afkastat slöjan cch visat syftemålet sådant det verkligen är. Fiih. utvecklade derefter vidare sin åsigt om dest afventyr, gom skulle uppstå, i härdelso det tilläts Rikets Ständer att fästa vilkor vid sina anslag, och förespeglade, att om sådant bifölls, kunde det urarta ända dsrhän; att RB. St. kunds tfårom förbehåll vid ett anslag utsätta det vilkor, att styrelsen skulle dagligen låta prygla vissa personer i samhället, och gjorde jemväl någon antydan på, etö man ej så noga kuzds veta, bvilka då kunde komma fräzst i fråga, hvarföre han ock stuligen trodde, att de öfriga Stånden vid närmere eftertanka finna, att R. och Ad. samt Presteståndet gjort rätt. Grefve Horn förklarade sin fägnsd deröfver, att man gifvit saken den vändning, ast Utskottet kunde taga felet på sina skuldror, så vida som han deruti ville se en syftning at På något tätt lamna StatsUtskottet ett initiativ att återupptaga frågan, och talade för öfrigt hufvudsakligen i samma syftning som Grefve Frölich med önskan tillika. att I