Aftonbladet – 24 september 1840, sida 1

DILIGENCE TILL UPSALA afgår Onsdagar och Lördagar från huset Nr 56 Mäster Samuelsgränd, återgår Tisdagar och Fredagar samma tid. — Paketpriset är nedsatt. RIKSDAGEN. OM ANSLAGET TILL MINISTERSTATEN. Grefve C. H. Anckarsvärds anförande på Riddarkuset den 410 Augusti. Grefve Anckarsvärd började med den erinran, att mer än 47 år förflutit, sedan har försa gången tog sig den friheten, att påyrka den sparsamhet inom ministerstaten, som hsn ansåg möjligen kunna ernås gerom användande ef charges Voffeires, i stället för ministrar, och yttrade derföre sin tillfredsställelse att nu erfara, att nuvarende Statutskott delat samma åsigt och framstälit den till Rikets Stärders bepröfvande. Han upptog härefter Friherre Cederströms arförande, som ifrån dagens; händelser inom åtskilliga Europas. sister, tekpade uti tidningarna för dagen, velat söka en anledning till eftersinning af de vådliga följder, som snsetts kunna bkärflyta från cbristande uppsigt på främmande makters politiska förhållanden. : För sin del tyckte Grefven, att Frib. Cederström just genpom detta sitt anvförande åstadkommit ett skäl, sparare mot, än för den åsigt han sökt försvara, emedan ingen lärer kupnpa påstå, att Frankrike under pärvarande tid saknar diplomatiska agenter af den betydenhet och försedde med så betydliga löneinkomster, att ingenting i dessa bärseenden återstår att önska, hvaraf följde, att de af Frih. Cederström antydda förhållanden icke kunde enpses härleda sig från någon bristande egenskap hos ifrågastöllda diplomatiska sgenter, såsom Hr Friherten velat förmoda. Behandlingen af denna allmänna fråga påkallade sålunda ett djupare och grundligare inträngande i sjelfva diplomatiens historia: men då det å en annan sida måhända kunde synas olämpligt, att inom ett hus, hvars medlemmar ega en så fullständig och mångfaldigt utbildad kunskap och kännedom i alla hänseenden, ingå uti en djupare grsnskning för diplomatiens bedömande, och för att söka rcågot stöd för de sympatier, som den kan ega anspråk ett hemta från folken; så ville Grefven bioti i korthet få framställa den satsen, att statsrätten, hvars förebild diplomatien egentligen torde vara, förnämligast utgått från långvariga strider och derpå följda fredsslut, som inom Eurcpa under serskilda epoker och tidskiften egt rum. Sålunda, fortfor Grefven, kan man antaga, ait Westipbaliska freden blef en grund eller utgångspunkt för en nyare statsrätt och för Europas fredstillsvånd efter trettioåriga kriget; att Utrechtska freden föranledde nya stadganden efier successionskriget, och att Wienerfreden 4735 och Achiska freden 1748 istadkommo nya modifikationer, i afseende på den statsrätt, som sedermera blifvit åberopad för den europeiska jemnvigten; men oaktadt alla dessa traktater med deras bestämmelser, i afseende. å statsrätten, förmådde likväl inga diplomatiska bemödanden inom det motsatta intresset förhindra delningen af Polen, som försiggick 1773, hvarefter inträffede franska revolutionen, ett foster af de på den uppenbarade religionens område utvecklade filosofiska grundsaterpas tillämpnicg på statsrätten, och till sina följder åsyftande. ett afgörande slut på striden om statsrättens bestämmande efter frihetens eller enväldets grundsatser. De franska frihetsvapnens segrar hade satt den dåvarande styrelsen i Frankrike P tillfälle; att grundlägga en statsrätt för de fria folken, och direktorium uppfattade. visserligen den stora ider af sin ställning, men, utgången från terrorismen, förfelade denna styrelse sin kallelse och Napoleons snille, uBderstödt af oerhörda segrar, men förvilladt af en gränslös ärelystnad, förbisåg de fria folkens enspråk på fördelarne af revolutionen; och aktade på ingen auvan europoisk statsrätt, än Frankrikes öfvervälde. Denna statsrätt eller den Napoleonska eröfriagsandan föranledde omsider 1812 års motpolitik, samt 4814 och 4815 årens sg. Ek. statsrättsgrundsatser, enligt hvilka de besegrade, förtryckte och förödmjukade furstarne togo sin tilllykt till folkhänförelsen, som, vid löften om frioch rättigheter, glömde sina besvärspunkter och följäe furstarne att hämnas deras oförrätter, troende sig äfven hämnas sina egna lidanden. Napoleon föll; och 4814 samt 1815 årens diplomatiska verksamhet började att ånyo reglera fölkons öden efter den gamla feodalrättsprincipen, och de smärre staterna erforo snart, huru de blott ombytt öfverherriskåp, och huru den europeiska jemnvigten, åtrilnstone i diplomatisk mening, åter Iinträdt såsom en meningslös filktion, när man i den sednare tidens s. k. protokoller aldrig hört omtalas annat, än de fem stora makternas beslut, ibland hvilka vi nyligen af omisskännelig diplomatisk hand läst i tryck, att endast ministrarne äro ackrediterade hos moparken och chargås deffårer blött hos ministern. Af sådan anledning säges det vara oförsigtigt af Sverge, och möjligen föranledande till fiendskap, eller åtminstone till någon brytning af det vänskapliga förhållande, hvaruti Sverge befinner sig till utländska makter, om Sverge i sin diplomatiska ställning vidtog någon förändring; en öfvertygelse, som jag ännu icke lyekats bibringa mig, ty med blieken fästad på mitt fädernesland, och vid erinringen om dess olycksdigra öden under de sednare 420 åren, torde det böra förlåtas, eller åtminstone jursäktas, om man icke finner sig serdeles böjd, at: alldeles obetingadt antaga någon undergörande förmåga hos våra diplomater, då deras tillgöranden under:.denna sednare epoken förnämligast inskränkt sig till undertecknandet af de traktater, genom hvilka Sverge afträdt det ena landskapet efter det andra till det inskränkta, insulära område det nu omfattar, jomförelsevis med fordom. Man talar om frihetstiden, och man skändar den, kanhända med rätta, synnerligast i det fall, der diplomatien spe1at hufvudrolen, eller i afseende ä mäklandet om korruptionsmedlen, för vinnande af helt andra än fosterländska mål; men jag frågar, om diplomatien någonsin mäktat förebygga Sverges olycksöden under de sednäre1920 åren. Månne det, 1808 gått Lf: am Aabeveå