Aftonbladet – 23 september 1840, sida 1

VVE TRISSBAM), VAS SROvRDI, SETEMR ARUR FUL KJUUT) det Turkiska rikets integritet hotades utifrån, skulle Turkiet kunna räkna på understöd af Egypten och Egypten af Turkiet, till försvarande af det gemensamma fäderneslandet. Mehemed Alis personliga intresse, hans familjs, invånarnes I Egypten och den Musuimanska nationens öde, hans önskningar för det Turkiska rikets integritet och välfärd, för hvars nitiska försvarare han städse förklarat sig, med ett ord, allt bjuder Vice-Konungeu att antaga de ärofulla vilkoren, vilkor, som äro tö:delsktigare för honom , än en blott utvidgning ef hans gebit kunde blifva, hviiken skulle blifva osäker och kostsam att bibehålla. Mehemed Ati skulle ännu hafva för sig en gamska ärofull och iygande bana; fullkomligt tryggad öfver sina besittningars öde, skulle han kunna egna sin kraft och alla sina ansträngningar åt konsoliderandet af de sköna (?!) institutioner han skapat i Egypten; de ofruktbara trakterna i Nubien, Sudan och Scanaar erbjuda ett stort fält för eröfringar på vetenskapernes och civilisationens gebit; på deta sätt skul16 Mehemed Ali förvärfva sig namnet af Egyptens pånyttfödare, detta land som varit upplysnicgens vagga. — Vi vilja nu öfvergå till det anara alternativet, stt vilkoren 1 förslaget förkastas. Ea omedelbar följd af ett dylikt förkastande blefve användarde af tvångsåtgärder. Vice-Konungen är alltför upplyst, och känner alltför väl de medel och de ressurser, öfver hvilka de fyra stora makterna kunaa disponera, för att äfven blott ett enda ögonblick kunna smickra sig med den föreställningen, att han med sina svaga medel vore i stånd ati motstå äfren blow den ena eller endra af dem; det vore att smickra sig med ett ytterst förderfiigt bopp, om han under närvarande omständigheter vilie räkna på bjelp utlfråp, hvarigenom de fsra stora makternas besiut skulle kunna uppehillas. Hvem skulle väl våga trotsa dem? Hven skulle väl uppoffra sina egna intressen för en annans, cch kompromettera sin egen säkerhet, blow af sympathi för Mebemed Ait? Dessutom, hvilken verklig fördel skulle deraf kunna härflyte? Ea allmän strid skulle uppstå, i hvilken Vics-Koznungen allraförst skulle blifva ett offer och oundävikligen duka under. Lingt ifrån att gagna honom, skulle en dylik intervention till fördel för honom, blott påskypda hans då såkra undergång. De fyra makterna skulle utveckla mer än tillräckliga krafier, för alt bekämpa allt, som satte sig emot konventionens utförande. På Mehemed Ali ensam skulle hela ansvaret för kriget falla; ban blefve skulden till Europeiska truppers intervention och närvaro i Egypten och Asien. De Musulmanska folken skola vets, att han blofve upphofvet till alla olyckorpa af utt krig, hvars orsek endast rörer honom porsonligen. Mehemed Ali har ämnat utgjuta mycket blod, innan han ger efter. De Europeiska makterna deremot hafva mod, ätt så mycket som möjligt undvika utgjutandet af Musulmsniskt och Christligt blod bland de under den Höga Portens fanor församlade skaror. Der hvarest omständighaterna så kräfva, skall en tillräcklig vapenmakt blifva använd, för att göra hvarje motstånd omöjligt, och krossa genom ett enda slag. Kan man väl tvifla på, att Vice-Konungen skulle duka under, och skall väl detta kunna ske på ärofullt sätt? Nej, ty det är icke ärofullt att duka under genom sget förvållande, i följd af blind förvågenhet och en i förtviflan företagen strid. Men det skulle ligga lika mycken ära som vishet deri, att gifva efter för nödvändigheten, och ännu mer, för omständigheternas makt. Och om Mehemed Ali dukar under, skall väl bans namn öfvergå till efterverlden? Nej, ty bans eröfringer hafva icke omskspat verlden, såsom en Dsengiskans, Tamerlans, Alexanders och Napoleons. Historien skall säga: Ugsder Sulten Mshmuds:regering fanns i Egypten en pascha, en man af utmärkt kersakter, snille ech mod; hen gynnades af lyckan i striden emot sin monark. Mahmads unge efterträdsre böd, då han besteg thronen, Mehemed Ali handen, för att tilldela honom sitt rikes första vårdigheter, samt återställa fred och endrägt. Paschan förkastade öfvermodigt dessa förslag; då förklarade sig Europa emot Mehemed Ali; han dukade under. Hans namn skall försvinna bland så många andra paschars, hvilka före honom gjorde uppror och blefvo besegrade. Om Mehemed Ali vögrar antaga konventionen, så kunde han måhända smickra sig med den fåfävga förhoppningen, att makterna icke med kraft och energi skulle sätta de åtgärder i verket, hvilka erfordras, för att bringa traktaten af den 45 Juli till verkställighet. Äfven om detta medgåfves, hvilket dock är omöjligt, hvad skulle blifva följden deraf? Kunde vicekonungen smickra sig med att kunna upprätthålla status quo? Men hvilken stat kunde hälla ut med en sådan sskernas ställning, att se de fyra makternes svärd cupphörligt sväfva öfver sitt hufvud, sin handel tillintetgjord och sina kommunikationer afskurna? Mehemed Ali kan uppoffra sitt och sina barns ictresse för en öfverarifven egenkärlek, förstörande afsigter och en gränslös ärelystnad; han kan bringa eld och svärd i bjertat af mindre Asien och död bland den Muselmanska befolkningen, hota O:manniska rikets integritet, och på detta sätt framkalla en intervention af europeiska trupper, hvilka äro beredde att upprätthålla den; han kan gifva sin son befallning att marchera på Konstantinopel: men ostraffad: skall han icke kunna göra dette. I samma stund Ibrabim Pascha rycker fram, är hans itertåg för alltid afskuret; han skall finna ett säkert nederlag i Natolien, måhända sin graf, och I sitt fall draga med sig Mehemed Alls och hela bans familjs. Europa skulle blott med motvilja och såsom en beklagansvärd, men bjudande, nödvändighet taga till svärdet. De makter, som underteknat traktaten i London, stå för högt, för att vara tillgänglige för någon känsla af hat och hämnd. Öfverenskommelsen är grundad endast på hillighet, på det passande, och på varaktighet för det illkommande; dess enda ändamål är tryggandet af Oitomanniska riket; don begär af Mehemed Alj jnjenting annat, än det, som är rättvist, förenligt ned hans egna fördelar och hans värdighet; men leremot vill den framför allt det, som instämmer ned behofvet af allmän fred. Må derföre Mehened Ali gifva efter för nödvändigheten och med acksamhet af sin unge och ädelmodige monarks and och hela Europas mottaga den äran, att unler denna skyddande egid hafva grundat en ny