Aftonbladet – 22 september 1840, sida 1

RIESDAGEN. Kontitutionsutskottets memorial M 38, angående NATIONALREPRESENTATIONENS OMBILDNING. (Forts. fr. gårdagsbl.) Huruledes representanterna böra utses utgör El i ordningen den vigtiga fråga Utskottet söker be: svåra, och Utskottets räsonnemang deröfver lyder sammandrag som följer: Grunderna för representationsrätten äro för när: varande tre: börd, embete, val. Hvad börden an går, förutsätter Utskottet, att Ridd. och Adeln sjel främst inser, att dess representativnsrätt, som i del Gerrasniska Europa icke lärer moisvaras, utom i Waldeck och Schaumburg-Lippe, icke kan oförändrad fortfara. Mot representation för embete förekommer åter, först, att emedan Konungen utnämne! )till embete, folkets representation kommer att ut: x za från Yrå olika källor, och för det andra att qvaliteterna för embetet icke alltid finnas förenade med qvaliteterna för representantkallet. Val är således den enda antagliga grund. Valrätten tillhör icke vissa ståndsklasser, utan hvarje tillräckligt kunnig och oberoende medborgare, men då ysttre kännotecken för nämnde egenskaper måste bestämmas, kommer man till ett slags klassprincip, och fråga uppstår, om valen skola ske ståndsvis eller distriktvis. aDen Svenska mnationalrepresentationens utbildning har under de sisiförflutna tvåhundrade åren visserligen fortgått i en ganska bestämd riktning, nemligen under en jemn ökning af de ofrälse ståndenos makt — Presteståndets först — dernäst, efter det slöjderne och handeln här fått fast fot, Borgareståndet, och sist — Bondeständets, egentligen under det nittonde århundradet, sedan det adertonde, genom säkerheten emot grundskatternas förhöjning, återgifvit Ståndet ett länge saknad: oberoende. Ridderskapets och Adelns anspråk, att i Rikets angelägenheter gälla lika mycket som de tre ofrälsestånden, hafva längesedan tystnat; och ingen tänker mera på att utesluta Bondeståndet från dsltagande i de vigtigaste öfverläggningarne och besluten. Detta jemnande af Ståndens makt, sammanhållet med den ensklides stigande betydelse i de lägre Stånden, hänvisar tydligen på ståndsskilnadens uppLÖ.ande och Ståndens sammansmältning inom nationalrepresentationer, såsom ett mål, för hvilket dessa två århundraden också i Sverige arbetat. Mean deraf följer dock icke, att denna sammansmältning äfven vid valen nu kan blifva fullständig. För ståndsvalen anföres behofvet att bevaka Ståndens enskilda intresse; att icke derföre alla intressen behöfva representeras, emedan de, som bevaka de större, väl känna och behbjerta de mindre; att ståndsvalen omfattas med mera intresse än de allmärna och sätter de väljande i tillfälle att bedöma den valdos egenskaper; att representationsombildningen bör gå långsamt, hvarpå såsom exempel anföres, att 18392 års reform i England yrkades redan kort efter återställandet af Underhuset, sedan Cromwell störtades, samt att i Tyskland, hvars ståndsbildning hufvudsakligen varit rönster för vår, ståndsskilnaden på de flesta ställen vid representationens ombildning biifvit bibehållen. Utskottet, som gerna medgifver att fördelen af nationalrepregentationens församlande på en enda kammare icke skulle tillintetgöres genom klassval, har dock trott att man icke bör stanna dervid, utan taga ut steget fullt. aUtskottet tror formen icke onödigtvis böra göres hård. Den bör omslutalifvet, men icke trycka det. Den bör tvertom smyga sig efter detta sig oupphörligt ombildande, nybildarde lif, och lomna dess tillväxt allt nödigt utrymme. Enligt denna åsigt blir det en oeftergiflig fordran af en val-lag, att den lemnar gamla klasser, i den mån de vexa i kraft och betydelse, och inrymmer nya,i den mån de uppkomma, den inflytelse på representantvalen, som motsvarar deras betydelse i staten. Efter denna betydelse har de nuvarande Ståndens ställning i nationalrepresentationen blifvit bestämd. Anspråket att, utan afseende på ändrade förhållanden, bibehålla samma välde, innebär en verklig protest emot detta väldes egen grund; och är så mycket olämpligare, som ståndsandan, hvilken är så benägen att ense representationsrätten såsom Ståndens enskilda, icke såsom folkets gemensamma, angelägenhet, och att i de nya klassernos anspråk ana någon fiendtlighet, som dess eget motstånd sjelft oftast skapar, äfven i vår egen historia kan förvissa sig om o0emotständligheten af sskernas egen kraft. Utskottet har i deta efseende redan anfört något om de nu varande RiksStåndens ändrade ställning sins emellan. Det tillägger här, att, om ofrälse ståndspersonernes anspråk ännu, etthundradetjuguett år efter deras första framträde, icke lyckats att i all