Aftonbladet – 17 september 1840, sida 3

sinnes är, att ministern återskänker Julie åt sin make och ger denne friheten. Och så slutar dramen med en lexa ät Majestätet af ministern. Planen har, såsom man ser, en viss likbet med alla andra pjeser, som äro byggda på en bofintrig. Den förnämsta karakteren är naturligtvis Kardinalens, och uti uppdragandet af denna, har författaren nedlagt mycken förmåga, ehuru han framställer den store Statsmannen ej blott såsom en skrymtare, utan äfven såsom en af det lägsta papistiska slaget. Hr Torslows förträffliga spel höjde verkligen ofta författarens verk. Bland de öfrige karaktererna framstå de ilskandes med sann estetisk hållning, de Mauprat såsom en med hägtiga, men ädla, storsinta, ridderliga anlag begåfvad yngling; Julie, såsom typen för en sann, uppoffrande qvinlig naur. De öfrige äro nästan samtliga ditställda såsom dockor, för att röra sig kring den stora karakteren. Ludvig XIII, känd af bistorien såom en svag stackare, har också här fullkomigt fått en scback-konungs rol; dernäst i obetydlighet står Gaston, hertig af Orleans; grefve Baradas är deremot näst Richelieu den mest verksamma karakteren, en hofman af det inriganta, böjliga, sjellkära slaget, som tror sig juga till minister, och gud vet icke allt hvad. Om de öfriga är just ingenting att säga. Hr Torslow är, som hvar man vet, klippt och skuren till minister: denna gång var det den 4:e minister-rollen vi sågo honom (Strozzi, Oxenstjerna, Walpole voro de föregående), och alltid sig olik. Richelieus rol torde kantända vara den svåraste, åtminstone den mest ryanserade, då den innehåller en blandnirg af ist och uppriktighet, misstankar och förtroende, fruktan och mod, svaghet och kraft. Hr I. lyckas ganska väl att förena dessa olika uppgifter. (Någon af de historiska kattungarne syntes icke till. Richelieu var, såsom bekant är, n stor kattvän, cch skulle alltid ha några kattungar att leka med.) Utförandet gick för öfrigt med den jemnhet och oklanderlighet, som nan merendels fioner på Hr Torslows teater, ler ingen kan sägas skämma bort sin sak, och kostymeringen förråder smak och en vida störe elegans, än man hade väntat sig på en enkild teater.