Aftonbladet – 17 september 1840, sida 2

den verkan på honom, att han lärt sig med skicklighet handtera den stora skattepressen. Vi medgifva ock, attdessa pressars bebandlingssätt är något olika. Lika böjd som Hr von Hartmansdorff visat sig för windragningar, då fråga var om den förre, lika litet vill ban veta af några sådana för den sednare. Uti några andra tidningar har ett par dagar förts en liten diskussion acgående ett rykte om Riksdagens afblåsning. Det gick nemligen häromdagen ett löst tal att någon hade baft en stark tanka på att någonting godt skulle ligga i en sådan upplösning, och att anledningen härtill skulle varit någons missnöje så väl med Bergareoch Bondeståndens beteende på Riksdagen i allmänhet, som serskildt med något som de sednare dagarne passerat i Bondeståndet. Detta har gifvit Svenska Minerva en anledning att göra sig mycket grön. Hon låtsar nemligen först antaga att den s. k. koalitionen — som, säger hon, något oegentligt kallas oppositionen, — skulle önska en sådan afblåsning, för att rädda sig ur den förlägenhet och det stöp, hvari den skall stå vid riksdagsreformerna; men just detta frambåller hon ock på andra sidan såsom ett skäl, hvarföre en sådan afblåsning icke bör ske. Allt detta är nu, såsom man ser, endast en. parad ifrån Minervakoketteriets sida. Troligen har någon aiblåsning allsicke varit påtänkt och kan icke önskas af någon förnuftig, hvilket parti ban må tillhöra; icke af de konstitutionella och nationens majoritet, emedan det vore att förspilla större delen af den lilla frukt, som kan hemtas af det arbete, Riksdagen redan kostat, och de utgifter, som folket och statskassan i och för dem måst vidkännas; och icke heller af allenastyrandets anbängare, nemligen de, som icke höra till de blindaste deribland, emedan äfven desse väl måste inse, att det skulle ställa allenastyrandet i on ännu långt värre dager hos nationen. Men hvad annars önskningar beträffar, så är det nog klart, att det finnas de, som icke skulJe, tyckt illa om en upplösning; men hvilka? Jo de, som endast lefva för ögonblicket och icke se längre än en hand framför sig) i framtiden; de som ännu äro så yrvakna och omornade vid tanken på blotta möjligheten, att det lagbundna statsskicket, sådant det ligger i andan: af 1809 års regeringsform, en gång måste blifva en verklighet, att de hellre vilja sätta allt på spel; de som rysa vid föreställningen deraf, att rådgilvarne skola vara till annorlunda än: såsom emblemer till ökande af majestätets glans, eller att Rikets Ständer skulle våga med ett! andedrag låta förnimma, att både de och Svenska folket existerade innan de genom sitt val satte den nuvarande Konuogen och hans dynasti i spetsen för ärenderna, och att detta val väl äfven kan vara värdt en liten motsvarighet tll den tacksamhet, hvari folket beständigt beskylles att hafva brustit, om det än ifrån början till slut aldrig ett ögonblick underlåtit att gifva alla upptänkliga bevis af en skyldig vördnad, ja stundom nära nog en dyrkan åt Konungens person. Det är detta slags menniskor, som, emedan det för dem är rent fåfängt att få i sina begrepp, att det kan gifvas något annat menniskovärde och än mindre anseende i samhället, än det, som likt planeternes ljus från solen, återstrålar ifrån det Kungliga prerogativets glans, naturligtvis af samma ovana vid ett annat föreställningssätt än det, hvari deras inbillning eller intresse inkallat dem — tycka det vara någonting revolutionärt och bimmelsskriande om ett eller flere af RiksStånden skulle påyrka, att få göra gällande annorlunda än såsom en nåd, de önskningar och anspråk, hvartill de hafva en ovilkorlig rätt enligt samma grundlag, i stöd hvaraf Konungen sitter på Sverges thron. Sådane fan-: taster är det som kanhända nog skulle önska en afblåsning, om icke af annat skäl, åtminstone för att få klappa händerna åt och beun-! dra denna akraftfullhets-messyrk åla Hannover, och för att få njuta af den tuktan och föröd-! mjukelse, som detta i deras ögon skulle innebära mot Ständerna. Vi känna mer än en af! dessa figurer, om hvilkas befintlighet dessutom, både riksdagsförhardlingarrne och en af pressens organer gilva täta bevis; och likväl långt ifrån? att klaga, tyckes det snarare, att de borde lyckönska sig öfver det i sanning vackra konstitutionella tålamod och stoiska lugn, hvarmed representationen, äfven efter det majoriteten af dess personal uttalat ett så högt ogillande af rådgivarekallets utöfvande och det gamla systemet, åser buru hvarje pytt val af rädgifvare synes nästan hafva för afsigt att utvisa, det ingen förändring i det gamla systemet kommer att ske, och att någon följaktligen icke anser de röster som yrkat derpå inom representationen, bafva någonting att betyda. Lingt ifrån att vilja upplösa, borde derföre de, som ets fortfarande, söka att älska det gamla system hackådlion Viker Ann oå