Aftonbladet – 16 september 1840, sida 4

Rösten från Ruinen. Stundom äfren vaken drömmer jag. GEIJER. Lugn är natten. Månens strålar skina Med en magisk glens på S:t Katrina, Skönt försilfrande dess pelar-skog. Genom brustna hvslf och bräckta bågar Tusen sjernor blicka. Hur dot lågar! Aldrig mera fridfullt himlen log. Aldrig, gråa helgedom! du varit Skönare än nu — 1 praktens dar, Aldrig känslan varmare har farit Hän från detta rum till Jjutets Far. Men — hvad hör jag från ruinen klinga? Hvilke Serafstoner, som sig svinga, Silfvervingade, mot ethern opp! Ömsom jubla de och ömsom klaga Och de bjerta:i i en hvirfvel draga Utaf ljufva minnen, svikpa hopp. Strömmen toner! Ljuft J sammanhlande Jordisk sorg och öfverjordisk frid! Säkert är det templets goda ande Som nu sjunger här i middnattstid. Nu det tystnar. Hvadan kom den sången? Ha! hvem sväfvar der i pelergången, Som en vårvind lätt, bland grafvars grus? Ser jag rätt? Jag känner enletsdragen, Detta leende, så skönt som degen, Detta ög8, mildt som stjernans ljus.