Aftonbladet – 15 september 1840, sida 2

förklaring abestår uti att kunna göra allt, som aicke förnärmar andras rätttgheter., aJemnlikheta heter det vidare, i Art. 8, nbeastår deruti, all lagen är densamma för alla, aantingen den beskyddar eller straffar.s Eör att ej lemua något tvifvel öfrigt, om hvad rättighet och lag hafva att betyda i detta system, förklaras i Årt. 5, att: TÅganrderätt är friketen att besitta och förvalta sin tillhörtghet, sina inkomster, och nfrukten af sitt snille och sin flit. Var det ingenting annat? höra vi de förskräckte fråga. Sträckte sig den förfärliga friheten ej längre, än till rättigheten att få göra hvad som ej förnärmar andras rättigheter ? Nej: den var ej annat; den sträckte sig ej vidare. Således menades dermed icke detsamma som laglöshet ? Tvärtom; dermed menades snarare lagligheten sjelf: frihet, inom gränserna för andras rätt. cOch den vidunderliga jemlikbheten var då ej annat än lagligheten sjelf, hvars vilkor är att hvar och en utan undantag är lagen underkastad ? Fullkomligt. Förklaringen innehåller tydligen detta. Men hvarifrån hemta då de konservative författarne och talarne sitt olycksskrän med ord, hvi!ka, när blott ingenting misstydes, uttrycka sjelfva grunden till lag och rätt? Hvarifrån? Från sin ovana att, så vidt möjligt, föra mängden bakom ljuset, när den vill se klart i allmänna angelägenbeter: från andras enfaid att låta sig föras bakom ljuset: från de konservativas ovilja mot lag, när den står i strid med deras egna intressen, och slutligen från det ypperliga tillfälle, som Franska revolutionärerne lemnade för rättsbegreppens vanställning och förvridning, när de, mot all riktig lagstiftningsprincip, som bjuder att lagen bör utgöras blott af bestämda föreskrifter, gällande för bestämda fall, företogo sig att i lagen införa defnitioner öfver lagens grunder, och derigenom utsatte dessa för samma diskussion, som sjelfva de från dem härledda lagbuden och deras vigtiga eller missförstådda tillämpning. Man återkom, äfven i Frankrike, snart nog från denna förvillelse, och uteslöt den så ofta vanställda nFörklaringen öfver menniskans rättigheter, från grundlagar och lagböcker, dit den ej hör. Af samma orsak användas de derur hemtade ord och uttryck nu mera så sällan af publicister, som följt med sin tid; desse veta ganska väl, att när lag finnes och erkännes, så finnas och erkännas äfven lagens grunder, men det ges friheter, som äro motsatsen af lag, och oförsynt hemtat sitt namn från denna motsats; de kallas privilegier — enskild lag: lag till enskilda personers eller klassers förmån. För dem är hvart och ett lagbud, som gäller lika för alla, och skyddar allas rätt utan undantag, tydligen sjelfva döden. För dem är en allmänt gällande lag ett förgiftadt svärd, som deras innehafvare och försvarare frukta mer än allt annat. Det är lätt att föreställa sig huru välkommet det skulle vara, om alla andra kunde bringas att dela samma farhåga. Detta åter kan ej blifva möjligt på annat sätt, än om man lyckas göra sjelfva grunderna för lagarnes allmängiltighet misstänkta och förmår mängden att tro en allmän laglöshet blifva följden af de enskilda lagstridigheternas afskaffande. De måste konserveras med konst, om de skola bibehålla sig. Laglighet och sambällsanda behöfva det ej, de konservera sig sjelfva, när de få verka och utveckla sig obehindradt. Men det var detta, som de icke fingo i Frankrike; derföre utbröt det krig emellan allmän lag och undantagslagar, som fått namn af revolution. Frihet och jemlikhet togos härvid till lösen och3vapen på den ena sidan; att dermed ej förstods annat än laglighet bafva vi sett. Striden kostade offer af alla slag, sådant är vanligt i krig, och derom plägar aldrig ordas vidlyftigt, när krigen föras till de privilegierades förmån och med seger för dem. Men här störtade sjelfva privilegiiväsendet, och derföre presentera konservatismens vaktmästare ännu de vapen, för hvilka det föll, såsom förgiftade, och utmåla användandet deraf såsom grymt och oförsvarligt. I afseende på vapnens giftiga verkan, hafva de dock ej så alldeles orätt. Privilegiiväsendet dog ej straxt, men det sårades oläkligt, oeh vi eller våra närmaste afkomlingar skola se dess graf. Men just derföre att detta väsen eller oväsen redan ligger objelpligt i sin dödskamp, behöfver ingen mera frukta, att den farliga jäsning blir förnyad, som uppstod vid frihetens och jemlikhetens första och ovilkorliga förening till laglighet. Laglighetens elementer synas ej mer i en tidsbildning, som hon hädanefter bestämmer sjelf. De tillhöra redan historien, och förekomma nu blott såsom antiqviteter i de konservatives rust-kamrar. Att man der så ofta skramlar dermed för att roa eller skrämma stora barn, är blott ett nytt prof på huru man fastnar mer och mer i det förflutna, i samma mån som man förlorar makten med det närvarande.