Aftonbladet – 15 september 1840, sida 2

gar af vaktmästarne i de många litterata rustkamrar och antiqvitets-kabinetter, som konservatismen anlagt och än vidare söker mångdubbla på allmän bekostnad. Sedan de berömt de immateriella schabraken, sköldarne, betslen och kåporna, sluta de vanligen, i fall någon vill böra derpå, med sagan om det förgiftade svärdet och den förgiftade dolken; frihet och jemnlikhet äro dessa gamla mordverktygs namn. När Oropförfattarne, Upplösnings-författarne, arbetarne i Bikupan, Samlarne, Korrespondenterna, och hvad de goda vaktmästarne allt heta, fört den skådelystna allmänheten omkring att hissna öfver det förlegade och förmultnade, som tillkommer dem att lofsjunga, skulle de anse sig illa förstå sin tjenst, om de någon gång glömde att sätta de troendes nerver ytterligare i skakning, genom framdragandet af nyssnämnda mordvapen och skildringen af allt det rysliga, som dermed åstadkommits i verlden. I en enda men väsendtlig omständighet skilja sig dock dessa trogne tjenare från den hederlige kastellanen på Skokloster. Han förmäler uppriktigt, att dylika vapen ej mera begagnas. De litterata vaktmästarne tveka deremot aldrig att försäkra om ett ännu fortfarande bruk af hvad de framvisa, och att giftet är kraftigare nu än fordom. Föras dessa vapen ej så öppet nu mera, desto värrel Det gifves, heter det, ej en enda vän af mouvementet, som icke bär dem i sibyg, beredd att förgöra allt ädelt och högt dermed, vid första tillfälle. Fruktan för sådana tillfälien och angelägenheten att förekomma dem,l utgöra sjelfva basen för konservatismens. operationsplan till de gamla missbrukens värn. Vidl bvarje bemödande för någon verklig förbättring, något verkligt och icke blott skenbart framsteg, insinueras att förbättringarnes och framskridandets vänner hafva den revolutionära fribeten och jemnlikheten, i dess rest vidunderliga gestalt, ytterst i sigte. Beskedligt folk tror som oftast på dessa bedyranden, och det är illa. Mången deribland skulle likväl, genom sin sjelfI ständiga ställning inom samhället, sitt anseende sina bekantskaper och tillgångar, kunna verksamt befrämja det bättres framgång. Men de våga ej. De underkasta sig heldre det närvarandes betryck och orättvisor; och om de ej sjelfva lägga hand vid bibehållandet och förvarandet deraf, så gifva de ändå, genom sin biotta neutralitet, det stöd deråt, som de å andra sidan undandraga det rättas sak, Den skadas sålunda på dubbelt sätt, genom deras skenbara köld. . Hela denna annars så oförklarliga liknöjdhet, om ej fiendtlighet, vid hvad som tydligen måste gagna de liknöjde sjelfva, ej) mindre än det allmänna, låter förklara sig lätt genom deras farhåga för en ändå möjlig uppfyllelse af det konservativa partiets olycksprofetior om den jakobinska fri heten och jemnlikheten, som, komma skola. Man aktar sig noga, att i dessa spådomssånger mer än i alla andra orakelbud, inlägga något tydligt och bestämdt begrepp; man svänger blott omkring med de hotande orden, som ka-. stellanen med det gamla svärdet, och vädjar, som han, till åbhörarens inbillningsktaft att upptäcka den vådliga miasmen. Frihet, för laglösa pöbelskaror, att göra allt hvad -dem lyster il jemnlikhet, i äganderätt till all egendom, den må tillhöra hvem som helst, antydas så ofta så-: som det yttersta målet, att de fromme åhörarne ! slutligen tro någonting dylikt verkligen ligga il: hakgrunden af den plan, som framskridandets 1 vänner söka förverkliga, huru orimlig en sådan 1l misstanka än må tyckas, när frågan är om men: j niskor, som de misstrogne sjelfva ej sällan erkänna såsom förnuftiga och välmenande, ja till och med såsom ädla och snillrika. Det vore i sanning mycket vunnet för den goda saken, om man kunde lyckas att: en gång visa verkliga meningen med dessa magiska ord, nu mera så sällan kända, utom i de konserva-: tivas och historiskes förkastelsedomar. Annul vigtigare vore det att kunna inpregla dennal mening så outplånligt, att ifrågavarande domar ej vidare förmådde bortblanda den med främmande eller alldeles motsatta begrepp. Den förtrollning skulle på samma gång vara löst, med hvilken så mången annars tänkande och ädelsinnad man finner sin hand fjettrad och sin mun förseglad, när det gäller de bhäfdvunna missbruken; och den för många så imponeran-! de hufvudförskansning, hvarmed de konservative omgärdat dessas missbruk, vore med det-j samma fallen. Saken har i sjelfva verket mindre svårigheter än utseendet. Frågan är ej här om någon fi-l. losofisk utveckling af vissa grundsatser i sam-! hällsläran; den angår endast förklaringar som redan finnas; alltså blotta facta. Här gäller allenast att veta hvad som ursprungligen och l: erkändt betecknas med orden frihet och jemnlikhet, när dessa ord, i oskiljaktig förening; lades till grund för en samhällsbyggnad. Förstods väl då med frihet detsamma, som de konservative påstå att dermed åsyftas: frihet för hvar och en att göra hvad han vill: eller menades någonting annat? Förstods med jemn