Aftonbladet – 12 september 1840, sida 2

. Exc Hr Grefve Mörner var edän en med fallsakt försedd Statsrådsledamiot, som för t serskildte gånger Stiatsministers-emboelet bestridt; v f. olismästaren Nerman ansåg jag icke vara en tjenlig och ämplig person till Justitiekanslers-embetet, såsom Konst. Juskottet ock serskildt, i 53 punkten af memorislet uppeger, och jag borde väl då icke piyrka hans förseenje med fallmakt å detta embete och hans i följd dera! lärmare fästande dervid; och Statssekreteraren v. Hartransdorffs uppdrag aut handlägga de Hofkanslers-embeet, såsom serskild autoritet, tillhörande ärender, innefatade icke en serskild tjenst, hvarå fullmakt kunde utfärdas. I anmärkalogspunkten MM 9 uppteges, alt jag, li ka med Statsrådets Ledamöter, tillstyrkt, att Kongl. VMaj:l icke för närvarande skulle bijalla Rikets St:s örnyade anhållan om Landsfiskalernes indragning, när enahanda skäl, som förut föranledt af:slag å lenna anhållan, ännu fortforo. Det var vid 1223 års Riksdag R. St. först afläto i detta imne on skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri R. St. välanså so bibehållandet af tjenstemän utan lön icke vara väl beräknadt, utan ledande till prejeri och förtryck, men dock rodde Landsfiskalstjensterne icke i allmänhet kunna ställas till indragning, och ler!öre bemställde, att i de Län, der Eronobetjeningen cke hade vidsträcktare distrikt, än ait den utan försummelse i ötrige göromål, kunde medhinna utförendet af åal å alla förbrytelser allmän åklagsre ålige aw beifra, desse tjenster måtte, vid innehafvarens afgång, indragas. Öfver denna R. St. hemställan afgaf Justitiekanslers-embetet infordrädt underdånigt utlåtande och ansåg bedömmandet af frågan bero derpå, dels om Jastitiekanslersembetet kunde, för wöfningen sf dess embete, umbära af embetet omedelbart beroende, öfverallt i riket staticpära Wenstemäa, och dels om: kronobeijeningen skulle kunna, med ändamålet motsvarande vyta, uppfylla dessa tjenstemäns åligganden. Juititiekanslers-embetet fann intetdera vara förhållandet. För Justitiokanslers-embetet, som å kronans vägnar måsie anställa rättegångar samt vaka öfver att domsre och embetsmän upsfylla sina skyldigheter, vore det noraligen oumbärligt au hafva under sig omedelbart lydande och endast af Justitiokanslersembetet beroende tjenstemän, för att efier dea ledning Justitiek anslers-embetet föreskrofve, utföra och bevaka rättegånger och åtal samt om dessa måls fortgång lemna underrättelser, som kunna föranleda Justitiekanslersembotets åtgärd, samt genom arbetsförteckningars afgifvande hvarje halft år, lemna en allmän öfversigt af pelisoch brotimåls bebandling och gifva aeledning till åtal mot domare och embetsmän, för oriktigt förfarande vid utöfningen af deras embeten. Kronobetjeningen ansåg Jast.-Kansl.emb. ieke kunna i allmänhet begagnas i landsfskalernes ställe, helst de sednares göromål äfven bestode i att vaka öfver visse Tjenstemän, serdeles sjelfva Kronobetjeningens förhållande i tjensten och, vid befannen felaktighet sådant åtala. Att Landsfiskalerne icke ägde lön på siat vore väl att beklaga, men skickligo sökande skalle som hitills dock icke saknas till desse tjenstier, med hänsigt till det förtroende och deraf följande enskilda uppdrag, desse personer ofta vinna, såmt de inkomster tjensterne i öfrigt lemnade en nitisk och verksam innehafvare JustitieKanslers-embetet ansåg på desse skäl Lanes-Fiskaletjensternes indragning icke kunna tillstyrkas. — Emot detta JositieKanslers-embetets yttrande snsåg jag, lika med Stats-Rådets Ledamöter, hvaribland då voro den för sin utmärkta skicklighet, erfareshet och redlighet oförgätlige Just.-Staw-Minist.. Gr. Gyllenborg, somimirga gånger Justitie-Kanslers-embetet förvaltat, betänkligt för närvarande ge anledning till bifall å Rikets Ständers ofvanberörde begäran, serdeles så länge d:n lägre kronobetjtningen, Länsmännen, hvilka egentligen skulle uppfylla LandsFisaalernes tjenstepligter, icke voro försedde med de Lönevilkor, att en störrg bildning och kanskapsgrad hos dem konde fordras och föreskrifvas: Och Kongl. Maj:t fenn äfven sig icke kunna Rikets Ständers begäran b:fal1a. — Vid de påföljande tvenne Riksdagarne inkommo Rikets Ständer I följd af hvad 3:ne Stånd beslöto, med förnyad önskan i ämnet, och utsträckte då denna önskan derhän, alt alla Landsfiskalstjesterne måtte vid nuvarande innehafvares afgångindragas; anförande Rikets Ständer härvid bland ancat de skäl. att andre tjenlige personer antingen bland den lä: gre Kronobetjeningen eller andre personer kunde till Aktoraters utgörande på kronans vägnar förordnas, samt den tillsyn och kontroll i afseende på Författningens efterlefnad, Lands-Fiskalerne egt, ändasmålsenligare af Eronobetjeningen utöfvas. — Då likväl enahanda skäl, som förut föranledi till afslag å ifrågavarande förslag, ävnu foriforo, ansåg jag, lika med Stars-Rådets Ledamöter, mig öra afgifva esahanda und; otetritstyrkande, af Kongl. aj:t möddelsde älven deriJenahanda beslut. SJdkn ur bistoriken af detta ärended Jag bör för öfrigt bärvid tillägga, att af hvad jag i de orter jag vistats eller besökt, kunnat erfara, jag icke försport annan missbeliteahet med ifrågavarande Tjenstemän, än den vanliga med andre dylika, som äro tillsatte att vaka öfver lag och rätt och beifra afsteg derifrån. Atskillige Landsbö dingar, med hvilka jog i ämnet samtalat, hafva väl yttrat sig an:e Lands-Fiskalerne kunna umbäras, andre åter varit af alldeles motsatt tanka. Ensamt af Rikets Ständers försyade önskan i ämnet har jag icke funnit giltigt skäl böra hemtes att frångå opinionen deri, än indre att anse den alldeles felaktig, då, såsom ofvanberördt är, dels Rikets Ständer ena gången ansett desse tjenster i allmänhet icke kunna iodragas och sedermera funnit sådant böra allmänt verkställas, dels olika meningar derom vid frågans behandling inom RiksStånden förekommit. Man må i öfrigt ha bvad tanka som helst i denna fråga, betviflar jag högligen, att den kan anses vara af någon stor Riksvårdande satur, och minst hade jag föreställt mig, att ett af styrkaade å Lands-Fiskalstjensternes indragning för närvarande och så länge Länsmännven icke voro försedde med sådane Jöner, att en större grad af bildning och kunskap för dem kunde fordras och föreskrifvas, skulle citeras som ett af bevisen, alt en Stais-Sekreterars icke med oväld nit, skicklighet och drifi sitt Förtroende-embete utöfrat. Uti 42 anmärkningspunkten, scdnare momentet anföres, alt under den 14 Aug. 1834 af andra hufvudtitelns besparingar, ett arfvode blifvit för 3:ne månader anslaget åt en person, som förvallat en tjenstledijt Landshöfdinge embite. Detta arfrode tilldelades åt en vice Landshöfding i Jemt land, som förordnades, att under gifven tjenstledighet åt ordinarie Landshöfdingen derstädes bestrida Landshöfdingetjensten. Anledningen härtill var den, att i följd af en i Svea Hof-Rätt anhängig fråga, som syntes nära verka på sistnämnde Landshöfdings enskilda ekonomiska ställning, betänklighet förekom ot hans fortfarande utöfning af Landshöfdisgetjensten, hvasföre han äfven sjel! fana sig befogad begära tjenstledighet, tills frågan blifvit närmare utredd. Angelägenheten fordrade, att en vice Lands höfding då i hans ställe förordnades: och som nämnde Lavdsböfding vid berörde förhållande lagligen icte kunde fråptagas alla sina löneinkomster, och desse då utgjorde endast det bögst ringa beloppet af isalles 2480 Rår, eller uvgefär hälften af hvad en Landsböfdinge derstädes ansågs böra åtnjuta och äfven för honom sedan blifvit fastställdt, kande det icke skäligen fordras, au ordinarie Landsböfdingen skulle under permissionstiden allöna Vicarien, hvilken icke heller kunde åtnöjas med mindre än bela lönen, då ock ordinarie Landshöfdingen icke sjelf fått behålla det ringaste. Ur sådane skäl tillades den tillförordnade Vice: Laadshöfding af medel, som för dylika fall äro under Kongl. Maj:ts disposition, ett arfvode, svaraude mot dåvarande Landshöfdingelönen. Detta förordnande förnyades ytterligare någon tid, och upphörde, sedan den omnämnde frågan i Hof-Kätten på ew tillfredrställande sätt blifvit afgjord, då ordinarie Lamsdshöfdingen åter inträdde i sin tjenst. Genom bristande upplysning om RER EE falk 0 nd