Aftonbladet – 9 september 1840, sida 1

.d Storgatan å Ladugårdslandet ; i FE. BASTMANS i huset I ande Kontor till 2 sk. Banko raden. Uideining kl. 6 efter 2 Emot löftesman, som åtagit sig annans gäld efter löpande förakrifning eller invisning såsom sin egen, må ej för samma skuld bysättningsutslag verkställas förrän fjorton dagar efter den dagen då utslaget afkunnades, ändå att viss förfallotid i förskrifningen eller invisningen utsatt varit. Det är billigt, att en löftesman, som merendels förlitat sig tili bufvudgäldenärens accuratess och icke alltid är i twilifälle veta, när skulden förfallit til betalning, får begagna fjorton degars anstånd, ait anskaffa penningar, innan han kan inmanas i bysättningshäkte. S 6 Bysatt gäldenär förblifver i häktet, intilldess han rätt för sig gjort, likväl ej utöfver tolf månader, der han ej i ofvan stadgade ordning eller efter borgenärens medgifvande, varder förr lösgifven. — Försummar borgenär att förskjuta hvad, enligt Kongl. kungörelsen den 7 Mars 4835, till gäldenärs förnödenhet bör bestås, skall den sednare genast lösgifvas och för samma skuld ej vidare bysältas. En gäldenär kam, om viss tid-ej föreskrifves, under hela sin lifstid förblifva bygatt, och således är det, efter min öfvertygelse, nödvändigt, avt bysättningstiden inskränkes till de af mig föreslagne tolf månader. — Man har sagt mig, att allmänna krediten lider af dylika inskränkningar, som af mig föreslagits — det må vara — mon den, som lånar us penningar eller utborgar varor, må se sig före, att lånet gifves och varorna utborgas till säkra och välkända personer. 2:0 Hr Grefve Mörner: Emot 4:de punkten i Utskottets förslag, i hvars ställe Grefven föreslagit, att dep, som för en fordran, hvilken biifvit i gäldenärs konkurs bevakad eller hvarför gäldenär em gång undergått bysättning, sökte bysättning å gäldenären, skalle vara pligtig till gäldenären utgifva ett förhöjdt underhållsbelopp, beräknadt för dagen, t. ex. till hälfcen af hvad uti markegångstaxan bestämdes och att, i fall bysättning ändå flere gånger påyrkades, betalningen ytterligare skulle höjas, hvarefier den, som för samma skuld setat bysatt i sammanräknade tre år, borde från nämnde skuld vara fri. 3:0 Hr Halling: Ifrån Utskottets tanko skiljer jag mig i så måtto, att jag anser både mensklighet och billighet fordra, att en gräns sättes för borgenärs rätt att beröfva sin gäldenår dess personliga frihet. För min del finner jeg 3:ne år böra Vara den längsta tid, någon gäldenär för en och samma fordran må kunna hållas bysatt, och tiilika att en kortare tid eller ett år bör bestämmas för den kändelss, fordringen ej uppgår till 400 Rdr. Bysättning innefattar 1 sig sjelf en art af bostraffning. Både såsom sådan och äfven då den begagnes för att tillfredsställa borgenärs hämnd mot den, som ej vill eller kan honom förnöja för en lemnad försträckniag, synes den böra skäligen begränsas. Likaså har jag ej kunnat dela Utskottets förslag, att den, sora för gäld bysatt är, skall på fri fot ställas, då han afträder sin egendom till borgenärerge. Sällan, om någonsin, saknar gäldenär rädrum att till undgående af bysättning sin egendom afträda, och han bör ej uppmuntras att dermed dröja, sedan han om sitt obestånd kunnig är. Det föreslagna stadgandet fruktar jag således skulle i oträngdt mål framkalla en mängd konkursmål och åstadkomma alla dermed förenade besvär ech olägonheter utan motsvarande nytta. 4:0 Af Hr Hegardt: Ehuru han länge byst den tanke, den önskan, att bysättningstvånget måtte från vårlagstiftning utgå, för det nämarande måst låta denna sin tanke vika för de betänkligheter dervid, hvilka förmått Utskottet att i denna vigtiga fråga meddela förevarande utlåtande. Förslagen i detta anser hen dock såsom ett tjenligt öfvergångsmedel till en framsida ytterligare förändring, till slutligt afskaffande af detta, till sin upprinnelse rättsvidriga, sätt att förmå en gäldenär att göra rätt för sig. Han kan ej instämma i det af Utskottet i dess premisser yttrade förklarande, att, jemte det Utskottet anser bysättning såsom ett medel att tvinga gäldenär att förnöja sina borgenärer med alla de tillgångar, han äger — ett medel, hvilket äfven Hr H., under närvarande förbållanden, måste anse såsom ett nödvändigt ondt, — Utsk. tillika betraktar bysättning såsom ett nödvändigt vilkor för befästande af förtroendet enskilda emellan och för befrämjande och bibehållande af allmänna kreditev, m. m. — Om ock, såsom redan nämndt är, bysättning mäste, såsom ett nödvändigt ondt, ännu bibehållas, kan han dock ej obetingadt ingå på den sats, att anse denna tvångsåtgärd vara af dem vigt för det allmänna, som, efter hvad det af Utsk. förenämnda säsonnemang vill synas, skulle den icke ens i en framtid kunna och böra borttagas och surrogeras af andra för ändamålet mera Jämpliga och rättseniiga lagstadganden, deraf vi, för någon del efter hans öfvertygelse, redan äga tillgång. Han hade således önskat, hvad han ock påyrkat, att, bland motiven i uilåtandet blifvit uttryckt en sådan mening, i afseende på grunden för bysättningstvånget och möjligheten för dess afskaffande i en framtid, som den han här ofvan antydt. 5:0 Al Fr. von Zweigbergk: I 2 böra orden: af lageökningen erhållen del utbytas mot orden: paf bysättnings-utslaget erhållen del, ty I annor händelse skulle bysättningstvånget, synnerligen på landet, blifva vida strängare mot borgesman än gäldenär, helst bekant är, ait Konungens Befellningshafvande vanligen vid en lagsökning förelägger 14 dagars förklarisgstid. — Om orden: af lagsökningen erhållen del voro tillämplige i Stockholm, bör den af mig föreslagna redaktions-förändringer bestämmas för landet. — Vid 5 nödgas jag göra följande anmärkning: Antages det, att bysatt gäldenär bör utsläppas, enär han sin cessionsansökning till Domaren ingifvit och bouppteckningen besvurit, så bör på samma grunder en gäldenär från bysättning frigifvas, när han till borgenär uppgifver full tillgång, vare sig i lös eller fest egendom,