Aftonbladet – 5 september 1840, sida 2

TS I TT DE VÄRRE RPS ISAR VISS VIDGAR UTC måste egna åt tankan på sina tjenstebestyr eller åt en oundgänglig rekreätion från sinnesansträngningar, och som de så kallade högre klasserna uppoffra på toma tidsfördrif.Hans många municipala bestyr, hans resor, hans tingsbebesök och hans vanligen åt det reella och praktiska vända samtal med sina likaroch andra, sätta honom i ganska förmånliga lägen, för att skärskåda -sambällsinrättningen, och deröfver bilda sig ett sundt omdöme. Men just hans praktiska förstånd fordrar ett bestämdt ändamål i allt hvad han företager; något-sådant ändamål bar han förut ej sett i kännedomen, hvad honom angår, af mera vidtomfattande sam hällsangelägenheter, frågor om lag och grundlag, beskattning och statsutgifter, m. m. — Nu har Svenska allmogen börjat inse detta ädamål, och följderna af denna insigt få vi andra ofelbart varseblifva, mer och mer. Det behöfs ej, som man velat insinuera, att några halfherrar, inträda i bondeståndet, för att vid ifrågavarande sjelfbildning vara deras monitörer; den bar kommit i fart ändå, redan, och när så en gång skett, kan man vara förvissad om, att den fortskrider utan främmande biträde. Denna märkvärdiga förändring inom det så kallade sista Ståndet, hvilken, allt efter olika synpunkter; hötar eller lofvar att göra det till det första på allmänna tänkesättets ranglista, innebåller utan tvifvel ett af bufvudskälen till så många konservatives nu mera yppade medgörlighet i afseende på representationsfrågan. De tycka, somsaningen är, att när en representationsförändring redan börjat, på hvars rigtning icke de förmå: någonting, emedan den för det närvarande har lägen för sig, så är det bättre att ingå på en annan, vid hvilken de sjelfva kunna få inflytande; De befara utan tvifvel, att hvad som ännu fattas; för att göra denna började förändring alldeles omotståndlig, nemligen Borgareståndets fullkomliga emancipation från privilegii-intresset, icke: kan vara långt borta, i fall, som det nu mera kan förmodas, tulloch näringsfrågorna vid innevarande Riksdag komma till något resultat, först hos Ständerna och sedan hos-styrelsen; hvarigenom den svaga tråd, som ännu fastbåller Borgareståndet vid ståndsidterna, blir fullständigt afsliten, och äfven den andra fjerdedelen af ståndsrepresentationen sluter sig till allmogens mäktiga falang, för att, i oskiljaktig förening med. den, endast representera nationens allmänna intressen. Följderna af denna allians kunna ej undfalla någon, som skådar sakerna i deras allmänlighet, utan att förvirras af detaljerna. På ena sidan två stånd, till hvilka nationen ser upp, som till sina rättigheters och friheters naturliga och oegennyttiga vårdare; på den andra blott hofoch embetsmän (ty landtadeln bar redan till stor del öfvergifvit Riddarhuset, och dess säteriintressen kunna tillräckligt vårdas af Bondeståndets säteriägare, när dessa fått inträde bland sina ståndsbröder.) Slut, med detsamma, de facto, på fyrdelningen, och i dess ställe blott en tvådelning; men som: betyder kamp på lif och död emellan de många och de få: emellan nationen i det hela och nigra korporationer, hvilka redan till en del bero på nationens välvilja. Det är sannt, att dessa få ändå skulle, för sina från nationen: skiljda. och deremot ofta stridiga fördölär; räkna en? med henne jemnvägande röst vid lagstiftning och beskattning; men huru länge tror man väl, att denna blott formella rätt skall härda ut emot den rationella på andra sidan, sedan begges söndring blifvit uppenbar? Till hvilken sida tror man ändtligen, att styrelsen skulle kunna sluta sig under denna kamp? Månve till de få, med äfventyr af misstroende, indignation och ouppbörliga afslag från de mångas sida? . .. Och om den ändå väljer allt detta; buru länge tror maån-att äfven den förmår bärda ut dermed? ... Dessa verkningar. af ståndsrepresentationens bibehållande i det yttre, efter den inre föröndring hon nu mera undergått, följa så enkelt af sina orsaker, att man kan med nästan matcmatisk visshet ause dem som oundvikliga, och inträffande fullständigt redan vid nästa Riksdag. Bör man då förundra sig öfver, att äfven ibland de konservaliva måste finnas män, som icke äro blinda för en så nära framtid: män med förutseende nog, att framför denna oundvikliga och oförsonliga söndring emellan två stånd och två, ock emellan styrelse och fö!k, heldre välja en redligt erbjuden förändring, som lofvar ordning och samdrägt ungefär vid samma tid, då kriget annars skulle rasa som värst? De som ännu tro på ståndsrepresentationens ramtida förenlighet med ett ordnadt och lyckligt samhällsskick, fästa .bufvudsakligen sin tillit ill Utskotten, dem: de; lika med vår Förs attare, betrakta fåsom denna representations öfverhusn, derföre att de skulle innebålla adet nedlande, jeihkände och hejdande principen. fen om det ej kan nekas att Utskotten äro i ög grad hegåfvade med den sistnämnda eller eh hejdande, så oällar data fr da flesta fäl