Aftonbladet – 3 september 1840, sida 3

applaga; ett resultat, Dvarir IMkval forsta Staam — vi mena titeln — ej torde hbafva så ringa wudel; och det är lätt förklarligt. Hvem vill ej känna fiden, känna den närmare, än efter sina sgna iakttagelser, så ofta begränsade genom yttre omständigheter? Att åter tiden är orolig och att den kräfver åtskilligt, medgifves af något hvar; men så mången frågar ändå nyfiket hvari lenna oro egentligen har sin grund och hvad let i sjellva verket är, som tiden fordrar, att en titel, hvilken lofvar tillfredsställelse åt denra nyfikenhet, måste ovilkorligt väcka intresse, isynnerhet under Riksdagen och medan Ständerna sjelfva äro sysselsatta med lösningen afsamma problem, så vidt det argår Sverige. Om denna titel, som så många andra, lofvar mer än den håller, så bör ej heller förtigas, att den båller mer eller åtminstone annat än den lofvar. Hela tidens, det vill säga alla de pu lefvande menniskornas, oro och hbehof kan det omöjligen blifva individen beskärdt att upptäcka, hvad snille och skarpsinnighet ban än må ega; också bar Författaren inskränkt framställningen af atidens lynne, önskningar och behofa inom arbetets första åtta sidor; och hvad Läsaren der får, är ej annat än början och fortsättningen af den ordspråkssamling, hvarur vi här ofvan meddelat ett profstycke. Men om Läsaren hoppar öfver dessa åtta sidor, så finner han sedan en i det närmaste fullständig öfversigt af alla de förslag till grundlagsoch representationsförändringar i Sverige, som på den sednare tiden blifvit offentliggjorda och väckt någon allmännare uppmärksamhet. Representationsfrågan upptager begge de redan utgilva häftena; i det tredje lofvas en motsvarande behandling af afrågan om mMministerstyrelsen Öiversigten är granskande och tagen från Författarens konservativa ståndpunkt; bvad som ej låter förena sig dermed, förkastas, och såsom skäl till förkastelsedomen, indragas resultaterna af äldre försök, i samma väg, som med de granskade förslagen anses ega någon likhet i utländska så väl som inhemska, På sådant sätt har Författaren skärskådat: 4:o det AnckarsvärdRichertska reformförslaget; 2:o Grefve Björnstjernas; 3:0 etti skriften: Hvad väntar Svenska folket af Riksdagen?, 4:o det af Grefve Spens framställda (landskapstingenn); 5:0 Friherre Sprengtportens aTankarirepresentationsfrågann; 6:0 aStatsfångenn, i skriften: Vidräkning och reform; 7:0o oFörslag till en omfattande, i laglig ordning verkställbar representationsreform,; 8:o ett annat, i svar på anmärkningarne mot sistnämnda förslag; 9:0 Dagligt Allehanda och 40:o Hr Wieselgrens (i läsning i blandade ämnen, nya serien, tredje bhältet, artikeln: Geijer och Litteraturbladetp.) Slutligen, sedan alla dessa förslag blifvit mer eller mindre underkända, framlägger Författaren sitt eget. Dess grunder och förmodade resultater har han sjelt uttryckt i sammandrag genom en serskild rekapitulation. Vi anföra dep, emedan den innebåller hela bokers egentliga kärna och mot slutet lemnar ett ytterligare begrepp om Författarens sätt, att i bilder och ordspråk finna bevis för politiska theorier. Vi föreslån, heter det, aatt till en början RidÄderskapet och Adeln väljer sina representanter; och detta kan redan nästa Riksdag gå i averket, emedan Riddarhusordningen, som enasamt upptager bestämningar om Adelns reapresentationsrätt, icke är grundlag. Har detta egilvit lyckosamt utslag, så kan t. ex, ofrälse cembetsmäns införlifvande med Adeln inträda påföljande Riksdagen. Prester, Borgare och Bönder hafva redan med sig förenat nya ämanen, och kunde, på samma sätt, efterhand tillcegna sig hvad nödigt kan vara; alltid efter amogen öfverläggning, ingenting på försök, incgenting på vinst och förlust. Sålunda skulle Ieinom ett eller tvenne tiotal Ståndsförsamlingen komma att ega ett rätt mycket förändradt skick, adock ännu på gemensam grundval, i strängt historisk följd. Hvad deraf sedan kan tima, må ställas under framtidens, under Guds dom. Blir Tvåkammarsystemet ett derifrån utveck-Iaadt behof, så ha vi ingenting deremot; tvertom hyse vi den förhoppning, att vårt samhälle askall, om än långsamt, fortskrida på ett sätt, som gör denna rationelt bättre form möjlig. aStrömmen, ständigt ökad af ymniga källsprång, ckan i längden ej fördämmas; den spränger slutcligen sitt fångsel, öfversvämmar bräddarre, Den gamla fåran bör dearföre i tid vidgas cch fördjupas, På det icke vattsets ande må välja csig ny led genom nya landskap. Kan han avattna flera,, (anden?) adesto bättre; kan bar, aförevad med Jtikar, (endar raturligtvis) ata cett mäktigare lopp, — det är hans rätt, som asvårligen står att förtrycka. Detta är naturalig gång, för evolutioner, icke revolutioner. cDetta är vårt sätt att fylla atidens krafs, catt af atidens oro vinna hvad den (oron?) chäst förmår och hvad den bäst menar. Redan cpå denna punkt torde vi stå högre upp på areform-linien, än en stor del af Riksens nu cförsamlade Höglofl. Ständer, hvilka, ögonblickTe hafumlada fudf. 1. se IA 2... 2. SU elidan hane