Aftonbladet – 3 september 1840, sida 1

ga och kunna lätt undvikas, om man genast vet att safböja dem och riktigt bereda sakens framgång. De: är för mig verkligen smärtande, att af den värde Talarens yttrande finna, att Utskottet i sitt betänkande icke afsett att för framtiden bereda en sakernas ordning, som kunde i verkställigheten lånda till allmän belåtenhet och allmänt väl. Åtskilllge hördes äter yrka på proposition. Hr Ribbing, Arvid, ansåg, efter sin öfvertygelse, mera förtjena anmärkas hvad Styrelsen underiåtit, än hvad den gjort. Ja, fortfar han, den allmänna sinnesstämningen är mera benägen att öfverse med dem, som gjort något, än med dem, som blott aktat sig och gjort istet, skulle än bland tillgöranderne finnås så betänkliga efsteg från vården om det helas bestånd, som det att i ett Rike, nog söndradt genom indelningen i fyra Stånd, men öer ändock dessa älska hvarandra så pass som den gamla fördomen och underblästa zfanden kan medgifva, eller som Kellgren yttrade: så högt som någon högvälboren kan älskas af en ofrälse metr, — att i ett sådant Rike fullkomna söndrirgen med införandet af ett folk, som beskylles att icke älska något fädernesland, utan endast perningen, och som följaktligen mäste vara de tjenligaste, att för penningen, i kritiska ögonblick, göra hvad som helst mot fåderneslandet, synnerligen när — fåfom genom de nyaste från FinansExpeditiohen komne författningar inträffar — man skiljer Judarne från hvad som af ålder har varit deras lagliga rättigheter, och som i någon mån kunnat fästa dem med förtroende vid vårt land och dess lagar, och låter ailt hvad man gifvit dem bero på undanta gslagar, Kgl. nåd för hvarje serskildt fall, med ett ord: på en vaeklahde ovisshet. Men Konst. Utsk. och dess ledare hafva icke tagit denna sak ens så ellvarsamt, hvilket vi också hört inom detta rum muntligen förklaras; och hvad kan kraftigare ådagalägga mitt påstående, att undseende med misstag äger rum för den som gjort något och kenske velat öch haft förmåga att göra ändå mera. De svårigheter, som möta för införandet sf förbättringar, äro för en och hvar kända; men när denna väg icke beträdes, så blir den, liksom sandra vägar, hvilka sällan trampas, bevuxen med tistlar och törnen, och det blir ännu svårare att gå framåt. Undseende för den, som bjuder till, är derföre på sitt ställe. Tillbeka hade den förra Styrelsens medlemmar och hennes förespråkare boråt visa ugdseende med Rikets Siänder och med vår granskning genom Konst. Utisk., cch ej uppskattat för hat och våld, att detta Utskott, som endast förtecknat de fscta, som skulle grundlägga vårt omdöme om nit och drif: hos Styrelsen, utan att Utskortet ers sjelf lemnat ett bestämdt tillstyrkande, att anmäla till skiljende från tjensten hvsrken den ene eller andre af dess ledamöter, hvilka under tiden och äfven på detta rum haft tillfälle att närmare, innan beslut fattas, förklara sig öfver hvarje puckt. Kommen itåg, Mine Herrar, att om icke domarens, så är åtminstone den pligtskyldige åklagarens lön, att med ovilja mötas af den anklegade, men det är nog tidigt att lemna honom denna lön, då han så godt som biott framlagt handlingarns på domarens bord hbarvdlingar, hvilkas ofutiständighet J hafven haft tillfälle att komplettera, innan ännu åtslet är uttryckt. Att f-ramlåggandet skett ensidigt, såsom en Telare, Frih. Boge, här yttrat, det vederlägges af sjelfva uppsättnisgen i de serskilda punkterne, äfven ds obetydligare, hvaraf jag exempelvis vill anföra den 23:dje, der Styrelsens skäl äro så utvecklade för det anmärkta beslutet, att jag bemställer till hvar och en, som det läser, om ej anmärkningenps tyngd derigepom är för det mesta eflyftad. Månne icke de, bvilka anmärkningarne angå, hade bordt komma ihåg, att det icke är eller kan vara öfvade statsmän, än mindre klyftiga advokater, som granskat och anmärkt, då fastmer Konst. Utsk., såsom Representant af det allmänna sunda vettet, lemnat åt detsamma, att sjelf ur det framlagda uppsöka källav, från hvars stillastående vatten det förskämda och osunda utgått. Det är imedlertid ej ondt uti, att J fått förklara Eder, och ödet her så velat, att dst stulle ske, innan ännu något annat bar kunnat proporeras om Utskottets betänkande än återremiss. Det sanna i Edra förklaringar lemnar Utskottet mera sakkännedom och denna alliid tillfälle för ett rättvist bedömande, ej mindre af Utskottet än de öfrige Stånden. Den slutliga å:gärden med Utskottets betänkande vill jag fcke gå i förväg, och hvad jag yttrar är blott en ringa, återhållen inledning till allt hvad jag känner vid betraktande af eit älskadt fädernesland, i hvad Styrelsens stämning till detsomma angår. Då avdra länder under fredstider icke låta tiden gå förlorad, uten liksom löpa kapp på odlingens och förkofringens bana, hvad göra vi? Sedan decennier har vårt i Ständer söndrade folk dock begärt t. ex. näringarnes bana utstakad, och ännu bafva vi ej af Styrelsen fått veta, hvar detta utstakande skulle ske; om det skall ske inom stadens staket (svarande mot stadsmuren i andra länder), eller om bapen att täfla på får gå friare ut på landsbygden. Frukter hafva under sådana förhbållanden icke kunnat skördas, hvarken efter det prohibitiva eller liborsla systemet, ty intetdera har vunnit stedga. Detta stillastående, nej, detta tillbakadrifvande, som med friska steg går framom i spetsen för de enskilda intressena, har ock menligt verkat på modernäringen, vårt landtbruk. Exempelvis: jordens kraft spilles fortfarande, ja, uppbrännes tillika med skogarnes rikedomar för det enda, som fabriksmessigt och med husflit tillverkas, att bränna konsumertens inelfyor, och ur hans trasiga ficka flytta skillingen till förlags-kapital för hvad som skall ytterligare förderfva land och folk, Ack! har någonsin ett öfverskott i statsinkomster funpits, när har det bättre kunnat användas, än att . frigöra Styrelsen från statsbehofvets och bränvinsbeskattningens bojor, så att denna Styrelse, alldeles fri i handling efter en stadgad plan, åtminstone stadigt kunnat hålla hydran inom sina gränser! Undervisningsväsendet, handhafdt af ett privilegieradt Stånd, har egentligen varit föremål för StJrelsens åtgärder, medelst bortskrapanda af den gamla mossa, som i allmänhet velat öfvertäcka den åldrade statsbyggnaden och äfven den del deraf, der öppet rum skolat beredas för ljusets inträde; men verktyget har varit för bårdhändt, och mossa med godt gräs gror åter. Ail denna herrlighet skyddas af en stående här, som deltager i Verksamheten med att stå. sA. LF An 8 a al LA Oe RR