Aftonbladet – 2 september 1840, sida 3

aöfte upphör att vara bindande i samma mån den, asom erhållit detsamma, är svag och oförmögen att agöra sina derpå byggda anspråk gällande. Det aförhåller sig nemligen alldeles tvärtom. Hederns alag blir hos hvar och en, som erkänner den, strängt adictatorisk, i samma mån, som yttre magt att tvinuga till dess åtlydnad saknas. Det är en gammal uregel ibland hederligt folk, att hedersskulder skola ahetalas förr än de, hvilka kunna lagligen utkräfavas. Några ibland den Svenska allmänhetens poapulära skriftställare hafva, understödda af ett dearas ord nog mycket genljudande prat, väl sökt in asinuera det äfven en hel nation kan utan att skymafa sig sjelf, när den så för godt finner, emancipera asig ifrån sina högtidligt ingångna förbindelser; amen jag hoppas för Finlands bästa, att den Ryske aKejsaren tänker annorlunda och bättre om hederns afordringar och gifna löftens helgdv, aKristelige läsare, skratta icke mycket! En bevisning som slutas med att hoppasn, är visserligen ett pjoller; men allt är så innerligen väl menadt. Deremot bar caen stat för sig, med representativ statsförfattning, hvars yttersta säkerhet hvilar på ett ahopp,, otvifvelaktig hoppat i galen tunna. Detta torde blifva ännu klarare, då vi närmare granska de ofvan upptagne försvarspunkternan Det hufvudsakligaste skäl Hr Huw. anför till stöd för sin åsigt, är det att kejsaren lofvat, och derför anser han aden säkerhet för fortfarandet af sin paalitiska tillvarelse, som Finland nu har, då den enasamt hvilar på dess och Kejsarens gemensamma atrohet emot det fördrag de med hvarandra ingått, avara större än om den derjemte ägde några sidoastöd af främmande makters garantier, (s. 33). För att obetingadt kunna förlita sig på ett sådant löfte, måste man antaga, att regenter aldrig bryta dem de en gång gifvit. Historien måste dock veta att härom förmäla allehanda, som icke fullkomligen inträffar med denna förutsättning. Ur Sveriges häfder kunna vi erinra om det bekanta uttrycket: abehåll ni mina bref, jag skall emedlertid behålla edra slott. Huru Ferdinand VII i Spanien uppfylde sina löften, hafva vi sjelfva upplefvat, och om den helgd Polens statsförfattning stundom åtnjutit, kunna vissa tänkvärda omständigheter begrundas hos samtida författare. Men, för att komma tvisteämnet ännu närmare, skulle man icke, inom sjelfya Finland, kunna uppdaga förhållanden, som bevisa att afvikelser från löften äfven derstädes äro möjliga? Författaren öfvergår härefter till en undersökning om de försäkringar, Finland skulle äga genom 4772 års Reg. form. och 4789 års Säkerhetsakt, och visar åtskilliga exempel på huru litet de sedan blifvit iakttagna, såsom, att hvar och en skall dömas af laga domstol, att nya agar ej skulle få utfärdas utan Ständernas hörande m. m. Vi skola kanske, om tillfället medsifver, ännu meddela något bäraf.