Aftonbladet – 31 augusti 1840, sida 3

Jemval ständigt varit 1 stgande så snart friare bandelsförhållanden och sänkta tullafgifter af Rikets Ständer beslutats (hvilket nämnde Utskott i vissa fall äfven nu tillstyrkt), så inses det lätt, att nyssnämnda 300,000 Rdr om iåret, som utgör all den skatteminskning denna riksdag synes vara ämnad tillvägabringa på ett båll, i alla fall kommer att uttagas fullt ut på andra skattevägar; och folket har då sannerligen icke mycket hugnande perspektif för de nästkommande fem åren i detta afseende, då det ånyo skall skatta nya 4 till 5 millioner mera, än som för statsutgilterna behöfves. Tager man nu bärjemte i betraktande att, under det dessa 4 tll ö millioner utgå i skatteväg, Rikets Ständers Bank kommer att ytterligare uppsuga omkring 3 millioner räntor i bankovinst utöfver de redan indragna, så att tillsammans omkring 8 millioner, eller cn fjerdedel af hela bankosedelstocken drages uturrörelsen, så är det icke svårt att inse, att klagomålen äro skäligen grundade och huru nödigt det är, dels att söka lindra det behof af omsättningsmedel, som hvarje år under uppbördstiden ytterligare uppstår för penningrörelsen, dels att söka göra Bankens redan indragna räntevinst fruktbar på ett sätt, som öfverensstämmer med folkets ekonomiska fördel. Det förra hade bordt tillhöra StatsUtskottets verkningskrets, det sednare tillhör BankoUtskottets; men äfven i denna del fioner man nogsamt nödvändigheten af en samverkan emellan de begge Utskotten om ett resultat skall vinnas. De sammantiäden, Statsoch BankoUtskotten härom haft, gifva ej heller ännu hopp om en serdeles prircipenlig behandling af denna del af riksdags-ärenderna, och en rättelse häri är högst angelägen i ett land med statsbank, som vidhåller det orimliga bruket att, så att säga, endast äga en enda skattetermin på året för hela befolkningen, och att således göra mer än balfva utelöpande ban; kosedel-stocken på en gång behöflig för en skatiteuppbörd på 4000 Sv. qvadratmils yta. Vi i skole innan kort rärmare utveckla detta ämne. Hvad som här blifvit yttradt torde imedlertid vara nog, att angifva bristfälligheten i riksdagsförhandlingarne i dessa delar; och de äro likväl af så stor vigt på det bela. De få äfven genom tillfälliga omständigheter ett sammanhang i med utvecklingen af det började privattarkssystemet, som påfordrar en serskild uppmärksambet, om kredit-väsendets krafter ändamålsjenligt skola kunna samverka till nationens allmänna fördel: ett mål, som ej vinnes genom reglementerande för den enskilda kreditens verksamhet, på sätt man sökt, medelst detalj-föreskrifterna i den nya såkallade privatbank-lagen,, men säkrare måtte kunna motses, om de privata stiftelserna fritt få utbilda sig i vår allmönna lags anda efter olika orters rörelse, kapitaltillgångar cch kredit-bruk. Beklagligt är, att nationens representanter, i dessa vigtiga och invecklade ämnen icke kunnat påräkna någon ledning af landets regering, utan att denna fortfarande endast yrkat anslag och tillgångar, utan att tänka på medlen att lättare tillskapa dessa sednare. Kanske skulle en och annan tycka, att det ligger ett! öfverdrifvet klanderbegär uti dessa anmärkningsr, då man icke kan neka, att denna riksdags Utskott i alla fall tillstyrkt en och annan partiel åtgärd till de skattdragandes lindring. Vi skulle likväl tro, att om anmärkningarna i sig sjelfva äro riktiga, så innebär detta en tillräcklig anledning till framställningen. Den rättfärdigas dessutom fullkomligt äfven af öfriga förhållanden. Det provisoriska skick, hvaruti konseljen sedan någon tid befunnit sig, och det sätt, på bvilket man synes gå tillväga, för ett få den kompletterad, gifva icke stora förhoppningar om någon allvarlig afsigt att gå folkets önskningar och ansprik om en förändrad anda i styrelsen och förvaltningen till mötes, i synnerhet då man ännu dagligen ser den fullkomligt spända motsats, i hvilken den delen af representationen, som kan anses mer än andre hemta sina inspirationer uppifrån, d. v. s. hofvet, regementscheferne, landsböfdingarne och de biskoplige, fortfar att ställa sig till de öfrige. Hvem kan då längre betvifla, att något annat medel icke finnes, än att fortfarande begagna statsutgifternas vägrande och nedsättning i beskattningen, såsom det enda möjliga för Rikets Ständer att kupra uträtta något för framtiden äfven på! andra båll. Men vigten och nödvändigheten af detta medels begagnande ökas äfven serskildt vid åsynen af den sednare tidens bemödanden att begagna sjelfva det i de offentliga kassorna öfverdrifvet hopade beloppet af skattepenringen och bankoräntorna, till skäl för ännu Ööfvardrifnare anspråk på framtida uppoffringar af de skattdragande: bemödanden, hvilka genom sitt synbara sammarhang med det hela, nu maa än inågonsinböra oppmana representanterne att göra sin skyldighet. ——— — Hr Lagmannen Callerholm har, såsom det