nader, hålla salubodar, för att i parti och mi nut föryllra sina egna tillverkningar, samt äfven flera idkare i detta ändamål om en gemensam salubod sig förena, ifall de det åstunda; och att en hvar fabriks-ägare, sem en sådan sin föresats hos Magistraten tillkännagifvit, må genast tillgodonjuta ifrågavarande frinet, ulan besvärs anförande af vederparten dervid må bonom i vägen ligga.n Frågas alltså, då, enligt 1834 års Kungörelse, alla landtmän och handtverkare i städerna fått samma rätt, som Kungörelsen af år 1803 lemnat fabriks-idkare, och de således aldrig behöfva begära tillstånd, ty det har lagen gilvit dem. utan endast behöfva anmäla sin afsigt,, tillkännagilva sin föresats,, och genast få tillgodonjutax rättigheten, utan afseende på besvär buru den satsen ett ögonblick kan drifvas, all Svensk handtverkare icke skulle äga rätt, natt. i hvilken stad som helst, hålla sina produkter till salu, på andra tider än marknadernan? Om man härtill lägger, hvad hvarje mennisk: vet, alt det ingalunda är Svenska fabrikantei och handtverkare, mer än utländska, förbjudet att, ifall de ej vilja hålla öppen bod, åtminsto. ne till handlande i hvilken stad som belst af yttra tillverkningar af samma art, som de a utländsk fabrikation, med hvilka desse hand. lande eljest kunna förse sig, och icke helle kan nekas dem, att lika väl som utlänning! skicka bandelsresande omkring med profver, fö att betinga beställningar, så lärer enhvar fixna att hela den byggnad, om öfvervägande ynnes ål ullänningen, som uppreses på det anförd argumentet, förfaller. Imedlertid utgör klagai öfver en sidan företrädesrätt åt utlävningen oci öfver orättvisan deraf, en af de gravaste ankla gelser, som framföras mut handelsfribeten grundsats — och man kan också ej neka, al anklagelsen vore i hög grad rättvis, om de vore sann. I samma män, som den ofta upa repas och kan blifva trodd samt gifva anlednin till bitterhet i striden, i samma mån måste de derföre också vara al vigt att upplysa om rätt förhållandet, när den verkligen är ogrundad och vi äro öfvertygade, att icke blott Hrr Gu stafson, Grapengiesser och Marks von Wir temberg, utan älven alla de, som tilläfventyr fästat sig vid deras ord och förmena Svenske fa brikanter sakna en rättighet, som de verkligen äg; skola med tillfredsställelse se ett så väsendtli misstag rättadt.