Aftonbladet – 15 augusti 1840, sida 2

m samla ch ara YC Ol Fog? MUISlIDEKt SEIiDamiv: omkring sitt namn och sin person samt blifva ett föreriål för det allmänna deltagandet. Om det pu förhölle sig så, som den värde ledamoten uppgifver; om Riddarhusets trappor i deita ögonblick voro uppfyllda af en ursinnig folkhop, som ropade på den värde ledamoten och verkligen ville stena honom; eller om han ifrån början alltid hyst samma tänkesätt; om de varit en följd af ett slags instinkt, ja, äfven af en religiös fanatism, som hade hindrat bonom att sjelf inse det orimliga och för det allmänna vådliga i hans förfarande; då hade det legat någontiug älskeligt uti detta mod, att utan andra bevekelsegrunder än sf en id, som han ansett för rätt, trotsa hela nationens tänkesätt och den allmänna oviljac; men, då man vet, att den värde ledsmoten dels icke alliid hyst samma tänkesätt och dels, osktadt den skenbara mo!gången, att nödgas lemna aväldet, såsom han själf yttrat sig, straxt derefter erhöll en belöning för slit ådagalagda nit mot pressen uti ett annat inflytelserikt och fördelaktigt förtroendsembete samt sedermera långt ifrån att förlora, snarare stigit dag ifrån dsg uti maktens ynnest, så lärer det :romantiska ekimret temligen förblekna. Den värda Talaren har segt, att pressen icke gjort bonom rättvisa ens uti det nit ban ådagalagt för undervisniogsverken. Detta påstående vågarjeg stiga fram och å hela pressens vägnar bestrida; ty dem har verkligen gjort honom rättvisa i den delen, och det är et osvikligt bevisa på pressens moralitet, att den, äfven förföljd af hans blinda harm, ändock icke underkänt det goda han i ett annat fack sökt att befrämja. Men det är icke häröfver, som den värde ledamoten i sjelfva verket klagar. Icke heller kan han med skäl besvära sig öfver pressens, åtIminstone icke den periodiska pressen: öfverdrift uti vidrörandet af personliga förhållanden. Da ledamöter af detta hus, som känna pressen i England, Frankrike, eller andra länder, der tryckfrihst finnes, kunna bedöma, om det gifrves någon ljemförslse emeilan det så kallade sjolfsvåld, öfver hvilket man hos oss klagar i nyssnämnde hänseende och hvad den periodiska pressen i dessa länder tillåter sig; om det finnes någon konungens rådgilvare, bvars politiska system pressen fördömt, som derför til! sin enskilda vandel blifvit angripen på ett förrädiskt eller zårande sätt, som åsyfiat att sätta honom såsom enskild man i vanrykte eller framställa honom till ett åtlöje för allmänheten, äfven då snledningen till sådant möjligen någon gång förekommit? Vi veto likväl, Mine Herrar! huru det härmed går till i andra länder, der pressen träder så långt ingå området af den enskilda lefnadens föreiteelser hos betydande män i samhället, att till och lmed deres fruntimmers lefaadsförhållanden göres till föremål för tidningsartiklar. Sådant har ej skett hos oss; men det är ej eller sådant man skulle mest förebrå pressin. Man skulle kansko till och med i många kretsar gerna tåla det, blott den ville alldeles afhålla sig ifrån ett annat gebit, nemi. idet politiska. Det är detta, som egentligen verkar Igodtyckets och dess blinda anhäcgares hat och förskräckelse; det är, att de ändtligen måste inse, att lalimänna tänkesättet genom pressen växar till en imakt, hvilken de icke i längden kunna troisa; det fär den siändiga uppmärksamhet, som derlgenom Hfästats på styrelsens obehöriga bemödande att arfrondera den verkställande makten på bekosined ef ifolkets frihet och landets grundlagar; det är detta, Mins H:r! som väcker den värde ledamotens, om ihvilken jag nyss tslade och några andras förtviflan. Jag deremot vågar tro, att pressen kan anse detta iför sia stolthet; och då det just är sådant som man velat göra den till ett brott, så dristar jag mig åiterskicka det oblyga ytitramdet om (tryckfrihetens mästermän, såsom en värdig benämning åt den värde ledamoten sjelf, som tillåtit sig detsamma, amt åt de konuogers rådgifvare, hvilka jomta honom, antingen genom direkt tillkännagifvande ciler igenom sin tystnad visat sig icke hafva något emot, fatt bödelsyxan anlitades såsom hotelss för att tillsintetgöra klandret emot regeringens åtgärder, unider det de sjelfve sökt skydd för sine tillgöranden bakom Majestätets helgd. Ds ropa nu, desse Hrr, på billighet och rättvisa; men jag fiågar, om de sjelfre visat dessa egenskaper vid de tillfällen, då de hvarken gjort afseende på Rikets Ständers önsksningar eller grundlagars bestämda föreskrift eller fett fattigt folks anspråk på hushållning med statens medel? Uti hvarje samhällle måste, emedan det är sammansatt af så många olika elemeater, alltid några missförhållanden finnas, och under den oupphörliga striden emellan de krafter och intressen, som kämpa med hrarandra, måste alltid någon klass blifva underlägsen eller lidande. Detta är:lira oskiljaktigt från samhällsförhållandet, som det är snaturligt att den lidande klagar; sjelfva brottslingen, som ligger under torturens piska, har man hittills aldrig fö menat att åtminstone gifva lufi åt sin smärta. Skulle det väl då, jag frågar det, vara ett helt ssmbhälle, eller ett folk förment, mera jän individerna, att beklaga sig öfver missförhållan(den, af hvilka detta folk lider, helst om de anses kunna afhjelpas genom ett uppriktigt användande al de krafier samhället erbjuder och genom ex bättre styrelss? Det talas väl om att allt sådant kan gå an, blott det sker i en moderat ton och i afmätta ordalag; men jag tager mig friheten fästa uppmärksamheten derpå, att det icke är genom komplimenter som man gifver tillkänna att man plåIgas, och det hafva likväl konungens rådgifvare foridrat, då de trott sig kunna behandla hvarje mera bje:t fremställd skildring afsamhällsbristerna, hvarje öppet ut;ryckt missnöje med styrelseåtgärder, äfven sådans, hvilka vederbörande sjeifve ej tilltrott sig försvara, såsom ett missbruk af yttranderätten. Det är endast en eröfrande fiende, når han sätter svärdet på den kufvades nacke, som kam hindra honem att klaga, hvilket för den förtryckte är den naturligaste, den okränkbaraste rättighet. Sedan jag nu i korthet vidrört några afde punkter, i hvilka konungens rådgifvare trott sig kunna gendrifva Utskottets anmärkningar, utber jag mig ett få fästa det Höglofl. Ståndets uppmärksamhet på några andra, öfver hvilka de icke förklarat sig. Men j:g kan i sammanhang härmed icke underlåta att upptega ett inkast, som jag hört göras emot Utskottet, neml. att det för mycket fåstat sig vid småsaker och för litet vid det stora hela. Jeg har visserligen icke här uppträdt för ati föra Utskottets talan, men detta inkast tror jag lixväl är orättvist. Dot är i sanning icke brist äfven på ttörre och allmännare anmärkningar i betänkandat.