Aftonbladet – 14 augusti 1840, sida 2

OA VR RP MM STYDT? 9 PM BSD IEC AA BE MAR ledt folkökningen i något visst. Eller Att i allmänhet det är genom sifferberäkningar slutsatser uti statsekonomiska frågor kunna bevisas, när de visa sig i uppenbar strid med de symptomer, som en resonnerad uppfattning af ett folks framsteg, i industri, i lefnadssätt oca slutligen af dess egen opinion om sig sjelft i alla dessa hänseenden ådsgalägger för en hvar, som icke med fördomsfullhet och ensidighet tillsluter både ögon och öron. Litom oss nu genomgå dessa satser, den ena efter den andra. Begreppet om förmögenhet är ett af de mest obestämda som kan gifvas. Deri finnes ingenting positivt, utan alltsamman är relativt till de: lefnadssätt, som af tidehvarfvet och folkets sedvanor inledes. Doarvid finnes, som jag tror, blott en enda fast utgångspunkt meml. den, att om brist på naturliga och helsossmma lifsmedel tvingar en del af befolkningen till nomadiska ströftåg från sin hemort till en annan, em gulheten 5 deras anletsdrag och trasorna på deras kroppar visa, att de saknat tillräcklig föda och kläder, så miste de ieke mer kunna räknas ibland de förmögne. I de orter, dit dessa nomader vandrat, må väl finnas till en början så mycken förmögenhet, att man haft föda för dagen och några kläder att meddela åt de mera behöfvande, men 2 å 3 års misevexter, under hvilka likväl förhöjda skatter härja lika myeket som elementerna, uttömma lätt förråden af upplagd eller besparad förmögenhet, der den endast kan bero af jordens afkastning. Först sedan man af denna utgångspunkt af icke förmögne, dem man vid uppsummering af folkmängden bordt afdraga från de beskattningsgilde, öfverräknat de öfriges, eller de så kallade förmögnes antal tror jag, att man kunde göra sig begrepp om förmågan hos ett folk att bära skatter. I alla fall är menniskan ieke ett djur födt att beskattas, liksom åsnan att draga bördor. Så vida msn icke vill påstå, det menniskan lefver i samhälle endast för att med förenade krafter lättare kunna förvärfva rikedom än måhända för att förbjelpa andra dertill, utan fastheldre måste medgifvas, att hon är satt i samhälle egentligen för att förädla hela sitt fysiska, intellektuella och moraliska väsende, så vill jag icke för min del medgifva, att de verkligen formögne äro förpligtade, obetingadt tilllsläppa en del af sin förmögenhet, utan såvida de erkänna, att deras bidreg i sjelfva verket begagnas såsom medel att ytterligare försäkra och bereda deras välstånd. Men att härom ingä i vidare utveckling torde anses vara alltför tidigt, ja alldeles förgäfves, så länge författarens id om rationell beskattningslära ännu står på den punkt, att han här viva voce kan förklara, det en 47 års yngling, som ingenting äger mer än sin arbetskraft, är lika beskattningsgild som den förmögne och derföre ovilkorligen bör beläggas med mantalsafgift, för att sedan, antingen han kommer att äga något eller ej, snart sagdt under hela sin lifstid, eller åtminstone den arbetsföra delen deraf offra åt den redan skuldfria, ja snart rik blifna Statskassan!! Hr v. H:s åsigt är således den, att det är arbetskraften och icke dess produkt, som är föreroål för beskattning. Ja så är det verkligen hos elha slafvar och hos alla lifegna, ty deras arbetskraft är deras herrars egendom; men inom så kallade fria nationer, der folket har rätt att beskatta sig sjelf, der lyssnar man vanligen till en sundare statsbusbållningslära, som visar, att arbetskraften fordrar kapital för att komma i behörig verksamhet till sin egen och det allmännas verkliga båtnad, att i den mån detta kapital vexer, blir arbetskraften både mera produktiv och mera förädlad och således, långt ifrån att beröfva den arbetånde första grundplåten, den han för sin blifvande möjliga förmögenhet, med sttt arbete, eftar afdrag af lefosdskostnad, besparar, det endast är å verklig förmögenhet eller behållen vinst åbopsamlad; kapital som Staten bör grunda sin rätt till skattebidrag. Men — säger Hr v. H. — Bränrvinsflaskan i drängens ficka bevisar ett öfverflöd att beskatta! Det simpla svaret härå vore, att om Hr v. H. kan utarbeta en författning, efter hvilken de, som befinnas bärande bränvinsflaskor i fickan, kunna tillförlitligen ertappas och inställas inför beskattningskommitteen, så må han föreöka; men intilldess et t sådant försök lyckats torde det vara neg orättvist att beskatta all arbetskraft i Sverige såsom verklig förmögenhet, derföre att ty värr! det händer, att arbetskraften hos en sior del af vår allmoge förslöas och förstöres af bränvins supande. Lefnadssättet här i landet kan icke i allmänhet fördömas såsom alltför yppigt; der motsatsen inträffar, är det en: följd af exemplet ofvanifrån. Påsamhällets höjder, om han så anser nmödigt, borde således lyxen först inskränkas, men att stäfja njutningslusten genom beskattning är i de! ringaste sagdtändamålslöst i detta tidehvarf, i fall det varit möjligt, då f. d. Konungen lät utgå påbud om femdubhel bevillning och om inlefverering af allt silfver, samtidigt med stränga åtvarninger emot öfveflöd och kaffedrickning m. m. Erfarenheten borde likväl vara varpande för tillämpningen af dylika grundsatser. Här, på Riddarbuset, kan till en tid allting sägas och vinna medhåll. Att Statskassan blifvit under sista quinquepnium full och öfverfull kan omöjligen af mig anses såsom någonting att fröjdas öfver. Den hade väl en skuld vid sista Riksdag, men som alldeles icke var pressande. Också var det, efter bvsd jag tror, ingalunda den större massans af representationen mening, att denna skuld ovilkorligen borde intill nästa Rikedeg betalas, utan var det endast den låga beräkningen af Swatsverkets ordinarie inkomster, och den höga bevillningen i tull och annan bevillnings-väg, som åstadkommit resultatet, hvilket resultat kunnat vara fröjdesamt nog, om skördarne och kopjunkiuren af rikets exportartiklar medgifvit en motsvarande tillökning i folkets kassabebållningar; men då förhållandet uppenbarligen blifvit motsatt, har Statskassans blomstrande tillstånd skett på bekostnad af det för vidare produktion nödiga rörelsekapitalet. Hr y, H. kon ieke vara i okunnighet om, att en stor del industriidkare inom landet äro skuldsatte — äfven om de på det hela anses förmögne. Menar nu Hr v: H. att desse skulle anse det klokt, att genast inbetala till sine gäldenärer de af dem erbållne förlagskepitaler, utan att de ens blifv! fde eller uppKBpl ch hlaft anh LL AL blifvit kräfa må sa aknrlå