Aftonbladet – 14 augusti 1840, sida 2

ICE UUCv IULUVULP UUIVVIV VIDERE SE MPR SR VIP HISU PE VE SIV0V Boken, samt huru dessa skrifter sedan förde i släptåg med sig andra firmor af något när likadan benämning, men olika innehåll, såsom den loyala. cHvita Bokens, den roliga uAfvita Bokena med flera. Lika bekant är, att flere af dessa uböcker gåfvo dåvarande t.f. Hofkansleren Hr von Hartmansåorff myeket bekymmer. Hvem skulle då tro, att bemvälde Herre sjelf skulle framträda med en bok af ännu bjertare kulör, nämligen den gula? Imedlertid bar man för omkring en vecka sedan af honom fått ett arbete, com svenska statsverkets tillgångar och behof åren 1848—41845,,, som na allmänt inom Riksstånden går under benämningen den inhäftad i det allra grannaste, chromgula omslag. Hvad innehållet beträffar, så kan det gula boken. Det är nämligen ett, med motiver försedt statsregleriogsförslag, i stor qvart,! väl icke sägas vara gult, men är i stället uppfylldt af cgull och gröna skogarn, som är något ändå bättre; det går ut på att visa, huruledesj det för svenska folket icke blott räcker rikeligen till, att bevilja allt hvad Regeringen be-l gärt vid denna Riksdag, utan äfven blir öfver. Man kunde, när man läst det, blifva frestad att tro, det den värde Författaren kommit i besittning a5 sjelfva enkans oljokruka. Vi hade just bespetsat oss på, att företaga en recension af detta arbete, då vi på det angenämaste funno oss förekomne derigenom, ast Hr Grefve Frölich på Riddarhuset uppläste ett anförande, som gjorde all vidare möda i detta hänseende å vår sida, åtminstone för närvarande, öfverflödig. Detta anförande gilfver icke alenast begrepp om Hr von Flartmansdorffs bufvudmaximer, i fall någon ännu skalle vara okunnig derom, utan innehåller äfven en så god vederläggning af principerna deri, att vi jemväl anse oss böra i vårt blad meddela det förnämligaste deraf: sÅfven jag blef i början af förra Lördagsplenum begåfvad med ett exemplar af Hr von Hantmarxsdorffs skrift om svenska statsverkets tillgångar och behof och fick tillfälle, sedan jag genomläst det väsendtligaste deraf, på eftermiddagen erfara af diskussionens halt, att de i samma skrifi yrkade satser tagit behörig skruf, som man säger. Flere gånger och i synnerhet når fråga var om mantalspengarne, samt om den så kallade lagmansoch bäradshöfdingeräntan, fann jag mig frestad ait erbjuda något motstånd; men då så många andra skickliga Talare försökte det förgäfves, då efter den hyllning Förf. nyligen erbållit af Riddarhusets! majoritet, då hans numera säkrare ton och förnyade segrar vid voteringarne borde öfvertyga en hvar om hvad klockan var slagen, ville jag icke längre, ! med mundtliga yttranden i detaljämnen, inlåta mig i en onödig ordväxling. Hr von Hartmansdorff är dessutom nu, sedan han åt en än större offentlighet, genom sin i tryck utgifne skrift, erbjudit sina förut yttrade satser i beskattningsväg, med en utförlighet och tillämpning, som icke mera kan missförstås, berättigad att få ett mera öfverlagdt och bestämdt genmäle, än som under en mundilig diskussion är möjligt; än mer, som jag i början af Riksdagen, af hans för mitt omdöme vidriga satser föranleddes att betvifla verkligheten af hans så beskaffade öfvertygelse, bar jag sedermera ej allenast yttrat, utan inom mig stadgat den fasta tro, att han ej ser sakerna annorlunda, än så som han här drifver dem, och ifrån samma stund jag detta tror, känner jeg icke mera någon böjelse att med bitterhet möta honom i debatten. Striden är derföre icke längre personlig. Mera djupgående, rikted åt detta samhälles grundvalar, skall den icke afstadna, om än i en passionerad debattinom detta rum den ena ledamoten besegrar den andra; nej, efter det progam, som förbemälte ihärdige ochi ett visst afseende med öfverlägsen skicklighet begåfvade ledare kungjort i ett ögonbliek, då Konungen, osnsedt den nya organisationen, icke bar någon enda Rådgifvare vid sin thron, som icke säges vara stadd på flyttning; då det således är öppet tillfälle för alla oansvarige Rådgifvare att träda fram på vädjobanan; då, med andra ord, man ieke från någon Konungens afgående Minister lärer få böra vederläggning af programmet, utan detsamma tydligen, med afseende på tiden, när det framträdde i dagsljuset, varit beräknpadt på den, under sådane förhållanden pågående ultimata statsregleringen vid denna Riksdag, och här redan är vordet kalladt cförtjenstfullt, ja troligen kommer att läggas såsom trosartikel till basis för voteringsrne; då, säger jag, är det osannvolikt, att striden om dessa beskattningsläror skall slutas förr, än antingen svenska folket blifvit systematiskt länsadt till sin sista skärf och med detsamma beröfvadt all kraft både till ekonomisk förkofran och politiskt motstånd, eller ock desse läror blifvit praktiskt vederlagde på ett sätt, att ingen mer offent!igen vågar att predika dem. Det är derföre, under ovissheten om utgången af denna strid oeb dess följder i andra afseenden, och då jag finner mig nödsakad, åtminstone vid denna Riksdag och på detta rum sträcka gevär för ofvermakten, jag med mera bedröfvelse än harm pu uppträder med några anmärkningar, rörande grundsatsernas halt. Såsom ahastverk torde desse, på! tredje dagen framburne anmärkningar än mera förtjena ursäkt, än den skrift, mot hvilken de äro riktade och som, ehvad förmåga till forskning, detaljkännedom och kombinationsförmåga den ådagalägger, jemväl onekligen vittnar derom, att Författaren haft tid begrunda: om hans hufvudsatser, dem han velat bevisa, äro i sig sjelf riktiga. Såsom sådane har jag hos Författaren uppfattat följande: 4:0 Att stora lillgångar ej allenast nu finnas 1), utan framgent kunna påräknas till skattebidrag. 9:0 Alt Författaren trott sig kunna bevisa riktigheten af den första satsen dels genom hänvisning på besparda skattemedel och dels med en kal kyl öfver Sverges folkmängd, i förhållande så väl