Aftonbladet – 4 augusti 1840, sida 3

— I anledning af en uppmaning i Dagbladet för i deg till Red. af Aftonbladet, att antingen genast i Aftonbladet införa eller ock å Aftonbladskontoret vid Stadssmedjegatan återstälia en den 28 Juli till Red. insänd artikel, angående Beilmansfesten, undertecknad aLedamot af Sällskapet Par Bricoll, få vi äran erinra Inasändaren, det Red. många gånger uttryckligen afsagt sig allt besvär med budskickning eller korrespondens i och för insända srtiklar eller för deras återställande, såvida de icke hos Redaktionen afhemtes, Hvad den ifrågavarande artikeln beträffar, så torde Insändarens önskan måhända vara uppfylld genom den upplysning till Läsaren, att artikeln egentlien innefattar en erinran om den delen af Afion biadots berättelse om festen, som angår folksångens afsjungande och burraropen. I Aficnbiadet stod nämligen, ett då Konungen andra gången (vid sin återkomst från Rosendal), dröjde nära bysten, spridde sig underrättelsen om den föräring Hans Maj:t ejort till orden Par Bricolls fattigkassa, och att detta hos de kringstående stegrads glädjen och entusiasmen, att se Konungen ibland sig. Insändaren åter påstår, att underrättelsen om gåfvan först efter, sedan Konungen farit, blifvit lemnad till orden af Öfverståtbållaren. Utan att bestämdt veta, huru väl underrättad Insändaren bärutinnan varit, då han ej undertecknat si:t namn, och Red. således icko känner, om ban ems är ledamot af Par Bricoll, anmärke vi endast, att hans version icke förändrar sjelfva hufvudsaken, som var att ellmänheten gladde sig att se den gamle Konungen ute och vid god helsa, samt att många ut tryckte derna glädje genom deltegando i hurraropen och folkeängen. Kanske var dock ingen, på hvilken denna scen gjort ett så lifligt intryck, som en Korrespondent till tidningen Samlaren, ur hbvars bref ett utdreg här meddeles, och hvilket vi boppas skalltiilfredsställa den värde Ledamoten: cUnder tiden hade den Kungliga Familjen i vagnar infunnit sig på stället. Då H. M. Konungen passerade förbi Bysten, uppstämdes Folksångeu af den derstädes församlade kören. På balkongen utanför det rum, der jag var, hade samlats ett sällskap, som nu med vackra och starka röster instämde i den högtidliga sången. Efter dess slut hördes öfv rallt de lifligaste hurrarop af den ofantliga folkmas san. — H. M. Konungens vagn hade derunder lägsnat sig på Rosendalsvägen, men återkom kort lerefter, då Folksången ånyo upprepades, åtföljd af innu lifligare hurrarop. Intrycket af denna scen var i hög grad imponerande, Äfven såg jag månget öga fuktas af tårar, som tydligare än nägra ord vittnade, det försöken att undergräfva kärleken till den ädla, åldriga Monarken, varit fruktlösa. Huru gerna unnade jag ej Hans kärleksrika hjerta denna tillfredsställelse! Måtte denna hyllning öfvertyoa Honom, alt blott en ringa del afl Svenska Fol ket gjort sig skyldig till denna svarta otacksam het, som på ett skändligt sätt yttrat sig i skrift och tal af personer och från ställen, der de minst bordt förväntas. — Du kan lätt föreställa dig, hvad jag under detta kände och tänkte! Med förnöjdt sinne vände jag äfven åter till mitt lugna hem till mina tysta granar och mina blomsterbarn, och i fantastiska drömmar återspeglade sig in en gång denna poetiska, af Bellman skapade, verld, med sin Ulla Winblad och Bergströmskan med en fogel uti näfvyen, och gubben Mowitz med in basviol och Korpral Mollberg och flickorna på Lokatten och källan, der Ulla hvilade.