Aftonbladet – 4 augusti 1840, sida 2

förut. Det vore af stor vigt, att skolläraren ej betages hoppet att en gång blifva gymnasiilärare; eljest blefvo dessa platser otacksamma och mindre begärliga. Fann ej något vunnet med föreslagna förbättringarne. Yrkade afsleg. Professor Grafström anade betänkandets öde; ja, ban fann det redan till döden lagdt. Hade dock ej velat detta; det förtjente verkligen uppmärksam: bet, och Talaren instämde med Hr Geljer. Fordom gafs det något, gom man kallade dona informandi ; nu är läroboken i stället. Det skulle dock kunna hända, att en skicklig lärare en gång kände sig vara i brist på de förra. Seminarierna vore derföre ej alldeles utan nytta. Ville dock ej bifalla betänkandet; heldst som deri sväfvade någonting obestämdt. Doktor Moren: Betänkandet hörde till den klass af förslag, hvarom man säger: superflua non nocent; dock skulle Tealaren ej draga i betänkande att bifalla. Prosten Nordhammar instämde med Hrr Nibelius och Butsch. Akademierna gifva bevis öfver den teoretiska skickligheten; stiftsstyrelserna böra gifva dem öfver den praktiska. Proston Örnberg fann betänkandet ensidigt och strängt klandradt, men tilltrodde sig icke kunna uppehålla dess lif. Seminarierna skulle dock otvifvelakstigt gifva mera skicklighet; men Talaren frågade, om staten har tillgång till deras bekostande, och om de skulle kunna motsvara dessa omkostnader. Betänkandet afslogs. Hrr Gaijse och Grafström reserverade sig, med afseende på 1:a punkten. Statsoch EkonomiUtiskottens beiänkande MM 7, i anledning af flere motioner, dels om beredandet af medel för en lektion vid Rikets gymnasier uti Naturalhistorien, förmedelst den teologiska lektionens förenande med den filosofiska, dels om medel till aflöning åt lektorer vid gymnasterna i moderna! språken, bifölls efter en obetydlig diskussion, deri Biskop Butsch talade för betänkandet, ehuru ban ej fann lektor i Nsturalhistorien så vigtig som de andra, och Biskop Franzen emot betänkandet. Den: sednare reserverade sig. TULLBEVILLNINGEN. I Detta ämne företogs sedan, och yttrade sig deröfver följande: i Statsrådet Poppius: aStriderna om detta ämne: äro många gånger förut kämpade. Eoskilda iniressen finnas, och måste finnas och skola alltid sträf-:! va att göra sig gällande. Endast det folk är sjelfständigt, som frambringar fyllnaderna för sina behof. Svenska folket eger ej denna lycke. Betänkangdet vore grundadt mera på tycke och smak, än kännedom af inhemska produktioner, som dock bordt ligga till grundval för dess stadganden. Absoluta förbud, såsom skyddsförbud, gälla nu färre: saker än förr; men torde väl vara nödvändige, så länge andra länder stå före oss i många afseenden, i industri och handel. Talaren öfvergick sedan till: några speciella effekter, som blifvit belagde med: en annan tull, än Talaren önskade. Professor Geijer. Samma förklaring, som nuvarande Utskott afgifvit, gafs redan 1815 af en i ämnet kunnig men, adopterades af 4823 års Ständer,j och framställdes vid denna Riksdags början af Konungen. Den bör således I ingen mån drabba den nya konseljen. Den söker egentligan blott en medelväg; men den är så svår att finna. Åfven Ta laren hade svårt att träffa den. Skydd! har väl någon nekat det? Men väl har man satt i fråga ett skydd, som ej är något sådant. Frågas dock egentligen, huruledes ett sådant skydd nu skall åstadkommas. Det finnes väl koappt någon, som ej betraktar, och med oro ser den mindre fördelaktiga ställningen och konjunkturen. Talaren y kade för sin del förbudens upphäfvande, och just af det skäl, att erfarenheten styrkt dem vara onödige. TI Tyska tullföreniogen finnes intet förbud, och i Preussen sträcka sig förbuden blott till de kungliga monopolierna, salt, tobak och kort. Afven de nyaste försvararne af prohibitiv-systemet kunna ej framlägga skäl, som hålla färgen. Spanien har de flesta prohibitiver, och huru står väl till med dess industri ? Schweitz har inga och undersäljer i flera artiklar både Kontinenten och England. Talaren yrkade derföre prohibitivernes upphäfvande, både af moralisk, juridisk och politisk grund; men då ban ej vore fri från farhågor i närvarande krisis, ville han göra det tillägg, att, om Regeringen ej funne sig böra på den bestämda tiden sätta i verket det föreslagna upphäfvandet, detsamma ännu en gång måtte underställes en Riksdags pröfning. Yrkade återremiss. I detta instämde flire. Prosten Hvasser. Praktisk tillämpning af de fria åsigterna skulle för närvarande åstadkomma stor revolution i den industriella veriden. Om Sverige för närvarande skulle tåla en sådan frihet, så skulle det stå framom alla andra länder; men längre än dessa borde det väl ej gå, så länge det, som säkert är, på långt när icke upphunnit dem, så länge Svenska slöjderna ängu äro i sitt ungdometillstånd. Vore det så, att man befarar farbågor af förbudens upphäfvande, hvilket Talaren likväl ej fullt kunde inge, så syntes honom alliför mycket risqueradt i att sätta landets väl på spel, och borde då förbuden i 4835 års tulltaxa heldre bibehällas. Prosten Örnberg bstviflade, att Sverige redan kommit derhän, att det med andra länder kunde fullt konkurrera; och innam dess vore förbud af nöden. Fordrade återremiss. Prosten Bergvall trodde det vara mindre rådligt, att nu vilja alldeles öfverändakasta och omstörta den grund, hvarpå nuvarande industri hvilar. En nyligen försiggången realisation, en hög räntefot, den mest missgynnande och bekymmersämma konjunktur göra för närvarande ännu mera äfventyrligt för det fattiga Sverige, att våga försöket af en fullkomlig frihet för sin industri, och sätta på spel sitt hundradeåriga skydd, på samma gång som det rika England behöfver skyddslagar. Utskottet har dessutom satt tull-intraden såsom första skälet för sitt förslag; hvilken dock borde vara det sista. Begärde återremiss. Prosten Hallbeck. Skydd för inhemska näringar önskade väl enhvar, men sättet hvarpå detta skulle tillvägabringas, vore ej så gifvet. Säkrestj skyddades de väl genom förbud mot införandet afl utländska produkter, så vida dessa förbud kunde LO PT