Aftonbladet – 3 augusti 1840, sida 3

heiler den myndighet, som deröfver har uppjsigten samt derför ansvarar. Jag skall med mycken tillfredsställelse gifva mig under M. V. C:ii förmanskap, i fall någon tjenstgöring eller befordran under dess uppsigt mig beviljas, men intill dess måste jag bestrida ett sådant förmanskaps tillvaro. 2:0o. M. V. C. behagar förklara, att jag er(känt mig vara författare till åtskillige af M. V. C. klandrade skrifter, Saken kunde annars vara al ringa vigt; men såsom M. V. C:ii skrifvelse onekligen är en juridisk handling, hvilken förmodligen också afser juridiska följder, så kan den icke undvika skyldigheten att stödja sig på juridisk grund eller bevis; hvarföre, då sådant icke uppvisats, förfarandet svårligen kan frånkännas en betänklig natur, och, såsom prejudikat eller en möjlig inritad osed hos domstolar, skulle kunna utvisa banan för de mest samhällsundergräfvande åtgärder. Ett erkännande, hvarom här endast får vara frågan, eger blott rum i två fall: antiogen muntligen inför domaren eller hans ombud, eller cck skriftligen under sådane förhållanden, som förvissa domaren, att det härrör ifrån den anklagade sjelf och ej ifrån en annan. Intet af allt detta inträffar på mig, jag har således icke erkänt det hvarföre jag af M. V. C. erhållit föreställning. M. V. C. torde vara af den godheten besinna, att vi bär måste tala juridik med hvarandra. Hade mitt föregifna fel varit mig genom vittnen öfverbevisadt, så hade väl M. V. Ci gjorda uppgilt om mitt erkännande varit lika oriktig; men domen, det oaktadt, kunnat vara laglig. Men icke heller detta har inträffat. Rykten, andras anmälan, andras tryckta tankar, eller hvad det allt må vara, har ingen giltighet inför domaren. Det ofvan åberopade Kongl. brefvet al den 4 Augusti 4786 1 utstakar den ordning, i hvilken föreställnings meddelarde skall kunna lagligen försiggå: Så snart prestman varder känd och angifven etc. etc., bör Consistorium i orten, hvarest den angifne vistas, igenom prosten härstädes anställa vederbörlig undersökning och efter inhemtad underrättelse om förhållandet, der han finnes skyldig, antingen skriftligen eller genom prosten göra honom en tjenlig föreställning med tillagd förmaning o. s. v. Derest alltså M. V. Ci denna sak, emot min förmodan, öfver mig hade förmanskap, så hade ovägerligen antingen genom M. V. C:ii i bufvudstaden vistande Herr ordförande, eller genom någon af M. V. C, förordnad prestundersökning bort med mig anställas rörande mina tänkesätt (ty tryckta skrifter höra, såsom sådane, enligt Tryckfribetsförordningen till helt annat forum), och, i händelse dessa tänkesätt befunnos oriktiga, då först utlåtande i saken afgifva, till en början såsom varning, samt i fall den icke hjelpte, under allvarsammare form. Nu är jag, efter allt hvad jag kan inse, för nära trädd i en medborgares heligaste rättighet: jag är dömd ohörd. 3:o Om det domslut, hvarutinnan M. V. C. i afseende på mig stadnat, rörde obetydliga ämnen, så kunde det lidande mig vederfarits, genom att dömas ohördan, om än efter rättsbegreppet lika svårt, dock i moraliskt och borgerligt hänseende synas jemförelsevis mindre maktpåliggande. Men beklagligtvis är icke heller detta händelsen. Min personlighet är visserligen ganska obetydlig, och så till vida kurde det vara likgiltigt, huru man förfar med mig. Verlds-bjulet lärer rulla lika oaflåtligt och säkert mot sitt mål, ehvad det förkrossar en mask mer eller mindre. Men också för masken måste lifvet vara kärt; och befinner man sig vara mer än en mask, så håller man äfven något annat kärt, som kallas heder. M. V. C. bar frånkänt mig min heder, icse endast som prest, christen och medborgare, utan ock såsåsom menniska. M. V. C. förklarar, vatt jag hos en hvar, för hvilken religion och sedlighet äro heliga,-skall hafva väckt ett stort och rättvist missnöjen; att jag skall uttalat en åsigt om äktenskapet, som skall stå i strid ej blott med Uppenbarelsens lära, utan med tänkbarheten af ett samhälles bestånd, och med en ovilkorlig sedlighets-känsla, som blott af låga passioner kan öfverröstas; och, hvad afskyvärdast är, att jag, som ännu befinnes vara EvangeliskLuthersk prest, skall hafva ställt Försoningens lära till föremål för löjet och otron. M.V. C. har emot mig velat använda endast den faderliga ömhbetens och icke stränghetens språk. Jag bör således antaga, att M. V. C. emot mig valt de mildaste, godhetsfullaste och mest skonsamma uttryck, af hvilka M. V. C., utan mehn för saken, kunnat betjena sig. Redan då jag så federligt och mildt bedömes, framstår jag som en art afskum, det der predikar fräck osedlighet och drifver skändligt gäckeri med det heliga. Är allt detta den skonsammaste uttryckeformen, såsom det måste förutsättas i en primitiv varning, buru skall det då icke Jåta, när jag dömes efter all lagens stränghet. Kanhär. da tror man sig då kunna uppdaga, att aldrig