Aftonbladet – 3 augusti 1840, sida 3

saren att se en al de högste förkunnare af den heliga lära, hvilken Hr Rectorn med oss och inför oss bekänt sig trognde omfatta och med de högtidligaste löften förpligtat sig att, enligt Guds ord predika till visdom, till rättfärdig,het, till helgelse och förlossning, men hvilken lära, försoningens lära, i denna dikt synes vanställd till ett föremål för löjet och otron. Då det är psychologiskt otänkbart, att Hr Rectorn, ens såsom menniska, skulle kunna vara alldeles likgiltig för det ovilkorliga omdömet till och med öfver blotta hederskänslan hos den prestman, som ville anses verkligen hysa sådana tänkesätt, och dock icke, innan han med dem offentligen framträder, sjelfmant nedlägger sitt embete, så återstår för Domcapitlet intet annat sätt att för sig förklara detta factum, än att härleda detsamma från ett förvirradt begrepp om gränsorna för diktens rättigheter, samt om den moraliska oskadligheten och siledes strafflösheten af allt, som ger sig namn af poesi. Det förföriska i mängdens bifall, som dock är så lätt vunnet åt hvarje syftning att lossa på de för begären och egenkärleken obeqväma band, utöfvar beklagligen ofia sin magt älven på dem, hvilkas gåfvor dock äro ofvan om mänrgdens bedömande. Det är Domcapitlets öfvertygelse, att äfven på Hr Rectorns omdömesförmåga detta skänkta eller sökta bifall utöfvat sin förblindande magt. Domkapitlet kan och vill således för närvarande inskränka sin åtgärd till en allvarlig uppmaning, att Hr Rectorn med sjelfpröfning och bön söker bekämpa de frestelser, som förespegla en ära, hvilken blott den djupt fallne kan anse värd att vinna äfven med offret af tusende missleddes lugn och tro och dygd, och främst att Hr Rectorn redligt framträder och — såsom en man, en christen anstår, och framför allt är en Ordets tjenares heliga pligt, — genom tillfredsställande förklaring och bekännelse i möjligaste måtto tillintetgör det onda, som redan kan vara verkadt, och sedan med ett så mycket mera brinnande nit i Herrans tjenst använder de gåfvor, hvilka Han Hr Rectorn förlänat. Upsala Domeapitel den 40 Juni 1840. C. F. af Wingård. Joh. Thorsander. I. Svanberg. genom C. E. Fahlerantz. Christ. Er. Fahlerantz. F. Sjöstedt. Joh. E. Forssell. a Till Maxime Venerandum Consistorium Ecclesiasticum i Upsala. En ifrån M. V.Xonsistorium till mig ställd skrifvelse af den 40 sistlidne Juni, har den 41 dennes kommit mig tillhanda, och föranleder mig tull följande vördsamma hemställan. Bemälde skrifvelse innefattar till mig en tjenlig föreställning med tillagd förmaning, för att använda de uttryck, hvarmed en dylik faderlig embetsåtgärd i 4 Kongl. brefvet den 4 Auigusti 4786 benämnes. Jag hyser icke det ringaste tvifvelsmål, att ju M. V. C. haft den allI varligaste afsigt, att vid denna föreställnings meddelande, på det punktligaste iakttaga alla lagTliga former, och jag bar ej den ringaste anledlning till den misstanka, att M. V. C. skulle åI syftat göra sin föreställning sådan, att den imnåIgon mån af mig skulle kunna jäfvas, eller varda Isin fulla kraft beröfvad. Jag kan blott icke j medgifva att M. V. C. lyckats i denna goda afsigt fullkomligen. Jag vet icke om min — på grund af perI mission, enligt hvad mnärlagde handling styrker — tillämnade utrikes resa varit M. V. C. bekant eller icke, men det vet jag, att någon för mig olägligare tid icke hade kunnat väljas, i fall I man hade den ädelmodiga afsigt, att lemna mig tillfället öppet till mitt försvar emot bårda beIskyllningar. Jag bör icke alfstå ifrån en resa, till hvars företagande jag gjort åtskilliga, efter mina vilkor, icke obetydliga anstalter; och jag lIbör icke heller lemna mitt namn till pris åt lalla de anfall, man deremot vill försöka. Jag kan detta sednare så mycket mindre, som,samtidigt med bemälde M. V. C:ii skrifvelse, den underrättelse blifvit ibland allmänheten utbredd, att jag af M. V. C. erhållit varningar. M. V. C:ii skrifvelse kan lagenligt icke hafva egt rum, utan såsom verkställighet af någon dom, hvilken af M. V. C. eller någon annan embetsmyndighet blifvit öfver mig fälld. Af denna dom, derest den finnes, har jag icke ännu erThållit del, hvarken på det sätt författningarne utstaka, ej heller i någon annan ordning eller oordning. Jag vågar utbedja mig, att denna Idom vid min återkomst må meddelas mig, ehvad den är al M. V. C. utfärdad eller annars, såsom jag förmodar, af M. V. C. känd, på det jag då må kunna begagna mig af laga rättegångsfördelar, i händelse jag finner mig dertill befogad. Vore här endast frågan om småsaker, så kunde jag redan stanna vid detta tillkännagilvande. i Men då det gäller de svåraste tillvitelser emot min person, är jag både af vördnaden emot M Xr a . Au . Aer ÅA Pr sa