Aftonbladet – 31 juli 1840, sida 2

Agardhs och Ribbings reservationer, cch yrkade återremiss. Prosten Gumaelius: Var belåten dermed, att Ståndet visat intresse för ämnet, och att många yttrat loford öfver det hela; men om ban abstraherade ifrån hvad af detaljerna blifvit klandradt, så återstode föga mer än det, att ep skola i hvarje församling behöfs, så att om det som gillas, fördelades på de 84, som behandlat frågan, hvarje !.,-del ej blefve synnerligen stor. Talaren instämde till en del i Agardhs snillrika och snart sagdt förledande reservation; men vidblifver i det heia betänkandet, som ej torde vara så omöjligt att verkställa; och ansåg sig, såsom en bland dem, hvilka i Utskottet handl!agt ämnet, böra lemna flere upplysningar, föranledde af nu gjorda anmärkningar. Betänkandets sjftning är för det första, att erkänna föräldraundervisningen, och då den ej kan vara i allo enlig med tiders kraf, för det andra tillförbinda staten, att bereda för lägre klasser tillfälle till högre bildning, samt, såsom en sorts förmyndare för de mindre lottade, ombesörja deras undervisning och af tiden påkal!ade bildning. Detta är den grundtanke, som genomgår det hele, och (som föranleder till det öfverklagade tvånget, hvars mening ingalunda ginge dorpå ut, att inskränka den fria mannens rättigheter. Staien bör häri, liI kasom i hvad angår högre bildning, äga en stylrande makt. Pastorn bör ha uppsigt öfver skolan och sjelf eller genom medbjelpare besörja den religiösa undervisningen, då skolläraren ej alltid kan vara vuxen att gifva hjertat denna hufvudsakliga del af bildaingskunskaperna. Då systemet uttalar, att i hvarje församling bör finnas en rigtig skola, afser det egentligen en ambulatorisk; och böra lärare i de fasta skolo:na, der de äro till finnandes, kusna bilda lärare för de lägre, och barnen från de sednare kunna öfvergå till de förre, såsom till högre läroverk. Då menicgen är att få enhet ihela landet, böra kommunerna ej få efter godtycke afgöra; att låta af dem bero vore dessutom detsamma, som att låta det bero vid hvad det är. Mot detaljerna kan också, efter hvars och ens sätt att se, lätteligen göras anmärkningar, utan att datta i det hela upphäfver dem. Hvad som allmännast gäller bör stadgas som allmän sats, och undantaget ingalunda komma regeln att vika. Då föräldrar hafva frihet att begsgna äfven andra lärare än de i folkskolan anställda, kan det ej sägas vara något tvång dem ålagdt, ehuru någon pröfning af dessa lärare kanske är nödig. När man yrkar Seminariernes förfallandoe töjer man just, att man ej betänkt hvad läraren behöfver kunna, för att vara fullt gagnelig. Seminarillärarens lön vore ej för högt tilltagen; 3500 Räår Bko kunde jemnt och nätt bära sig. Hvad Stipendierna beträffar, så upplystes, att förslaget af 50 Rdr äåtmindre bildade och 30 åt de mera kunnige afsåge, at: bibebålla de förra vid lärobefattningen; och kunde 3 års tjenstetid för det åtnjutna understödet vara en billig fordran. Undervisningstid af 8 månader om året vore ej för lång. I afseende på den ifrågasatta skilnaden mellan sång och koral, upplystes, att med sång förstods den teoretiska bildningen och med koral dess tillämpning. Inskrifningsafgiften bör i någon mån drabba föräldrar; och den öfverklagade för ringa lönen till läraren torde kunna försvaras, åtminstone som ett minimum. Lärarekallets öfverlåtande åt klockaren, om denne kunda dertill bildas, och hans öfriga göromål det tiilåte, vore ganska passande, och afbjelpte äfven löningssvårigheterna. Reglementariska föreskrifter böra i öfrigt åt Konungen lemnas, äfvensom behöfliga undantag från allmänna stadgapdet: af honom begäras. Eno pensionsfond hade sina) svårigheter; för närvarande kunde ej annorlunda föreslås, än som skett, eller dess bildande genom något afdrag af lönen. Att afträda utan ringaste bjelp, efter längre använd möda, vore ej billigt. Beträffande lärokursen, blir måttet af kunskaperna nog måttligt, då det kan irhemtas på ett år. Någorlunda försvarlig rättskrifning och quatuorspecies vore väl ej för mycket, och påkallas snart sagdt af dagliga behofvet; och att gerom geogrsfi och historia, serdeles fäderneslandets, väckas till någon åtanka på sin fosterjord och de minnen den: förvarar äfvensom på sambällsförhållandet, torde väl ej vara alldeles ur vägen. Detta kan dessutom vara hbemlexa och gagna äfven det äldre husfolket,! som ofta med begärlighet uppfångar det alldraminsta, som i detta afseende händelsevis åtkommes. Naiurläran bör lämpas efter omständigheterna; den kan för en framtid lemna många ämnen för efiertenkan, mycket att bygga på. Bondeståndet bar specielt begärt den; och borttar den hvarken synnerlig tid, ej heller kan den på något sätt vars en! ferlig kunskap. Sång är ett behof för en hvar. Frågas således med skäl, hvad som häri kan vara för mycket, och fordra för mycken tid, såvida någon sorts utveckling, utöfver den nu allmänna, afses; och detta behof erkännes ju allmänt. I afseende på den ålder, som ett barn bör ega, för inträde i skolan, skulle sju ärs ålder till och med ej vara för tidig. Ju längre det dröjes, desto svårare blir bibringandet af erforderliga kunskaper; och kunde 9 år anses för sednaste tiden. Kunskapsmåttet och skoltiden kunde gerna i städerna något förhöjas, ty der förfaller svårigheten af skolgång, och är verkligen af nöden, att förekomma det vagabundiska lefnadssättet i rännstenarna. Presterskapets bevistande af skolorna borde väl ej vara ett allmänt åliggande, men vore ej heller något ondt; Talaren fann det till och med tillbörligt. Torpares och tjenstebjons barns undervisning, såvida de ej, 1 fall af föräldrarnes oförmåga eller ovilja, skola uppvexa till last för samhället, åligger ingen annan än husbonden; och tvånget är just för de tredskandes skull, som af liknöjdhet och samvetslöshet hindra barnens upplysning. Talaren uppgaf exempel af en far och en för brott straffed mor, som, då de sjelfva ej ville arbeta för uppehälle, tvungo barnen att gå och tigga för dem, och togo dem ur den skola, dit de blitvit af andra insatte. Söndagsskolan afiåge kunskapens upptfriskande så väl hos äldre, som yngre, der sig så hafva kan. Vid barnens gång till och från skolan och undervisning derstädes, vore ingenting att befara deraf, att båda könen gjorde gemensam sak; en äldre bror eller syster skulle till och med vara en vnera till ocson och städ. Statens hidrag med