Aftonbladet – 30 juli 1840, sida 2

Htjanden, och ICE6 understodjes al ac5ss LlaniDgar, så hänger den, ett pris för hvarja vindkast, emedan don förlorat sitt ursprungliga stöd, och saknar all utväg att vinna något annet i stället. Men sådant är just ou förhållandet. Den har så ställt sig, att de storvexta hbjeltarne inom ultraliberalismen i Stånden icke våga, för egen säkerhets skull, att bekänna sig vara dess anhängare, och demagogtidjningarne nödgas, för att icke uppoffra sin egen popularitet, öppet förneka dem. Doi kan man kalla aomständigheter för en Ministere, som blifvit inpraktiserad genom den gamla oppositionens och Idess tidningars tillställning. Att den icko kan vänta något stöd ifrån rojalisternas sida, med undantag af några stänkröster vid voteringar, ifrån den fraktion af förmenta rojalister, som alltid rösta med hvilken ministere gom helst, dat bör den väl snart få öfvertygelsa om, så framt den, emot all sannolikhet, ännu skulle vara oviss om förhållandet i denna del. Vid så beskaffadt förevetaunde äro inga slägtskapsförbindelser tillräckliga, för att hindra glidandet utföre den lutande planen, och en vink härom låg temligen öppen i förstärkta StatsUtskottets sistl. Thorsdag gifna afslag på begäran om hushyremedel åt de nya ministrarne. Serdeles i ögonen fallande är det sätt, hvarpå D. Allehanda, dagen efter besagda votering, satte sig på domaresätet, för att afdöma utslag öfver ministeren. Allehanda erkänner sjelf, till att börja med, att utgången var henne coförväntad. Men sedan denna utgång upplyst henne om caställningar och förhållanden, anser hon tiden vara inne, att aflägga allt undssende, som hittills varit begagnadt, så längs man icke kunde veta huru vinden finge det infallet att vända sig. Nu utpekar hon, att Styrelsen har häruti ett omisskännligt faktiskt bevis, huru litet den hjelper sig med en kulissförändring och bur föga ökadt förtroende hon förvärfvat genom det sätt, kvarpå hon bildat den nya ministeren.n Hon förespår, att alla förhoppningar och förespeglingar om en aExtra Statsreglering skola gå upp i rök,, och tillägger slutligen: Vi lemna derhän, huruvida, under sådane förhållanden, de nya I ministrarne kunna anse rådligt, att fortfara på den lagstiftningsbana, der de med temligen dristiga steg inträdt, eller om de taga sig någon besinningstid, innan de framkomma med några ytterligare propositioner till 8. k. areformer. Längre fram på dagen yttrade sig Aftonbladet, men i mera afmästa ordalag. Det mär kvärdigaste dervid var, att finna en mönstringsberättelse angående hvardera af ministrarne serskildt, med den i Aftonbladets vanliga stil tillfogade slutfrasen, att man af dessa herrar väl icke kunde vänta några till-; fredsställande reformer, och minst i afseende på statsutgifterna, så att folkets skattebördor derigenom kunde märkbarligen lindras. DD. EE. Posse och Stjerneld fara värst vid denna mönstring, och dernäst Statsrådet Fåhreus; de öfrige slippa mer och mindre lindrigt. Man ser, att Aftonbladet nog har sig bekant, hvarest kärnan af frukten sitter. Helt behändigt nyttjar Aftonbladet tillfället, att ännu en gång upprepa sin förut afgifna förklaring öfver orsaken, hvarföre det tagit sin hand ifrån Friherre Stjerneld, åt hvilken det för några månader sedan gaf sin rekommendation, såsom åt en af nationens män, till att blifva stiftare af den nya ministeren, hvilket H. E. oskså blef, på det bekanta sättet. På det slutligen intet ringaste tvifvel må återstå om meningen med allt detta, yttrar Minerva, att det kanske vore bäst, att Ministeren askyndade sig att aflida för att åtminstone icke längre kompromettera thronen. Allt detta kunde väl i och för sig sjelf ingenting betyda i nationens angelägenheter, då, med den bållning, representationen för mnärvarande äger, åtminstone i anslagsfrågorna, föga synes vara att befara af den kotteripolitik, för hvilken Minerva egentligen är organ. Men det är äfven kändt, att detta kotteri numera är bårdt anslutet till den gamla kamarillan, samt att det med häpnad sett nationella krafter utveckla sig ur skötet af en del bland representationen och, understödda af en ofantlig majoritet i Jandet, framalstra bemödanden om relormer, fullkomligt oförenliga med sidoinflytandets intresse och hotande för dess bestånd i framtiden. Hvad som kanske mer än allt annat gått dessa allierade till bjertat är att representationens pluralitet såsom kollektif eller moralisk person, tvertemot hvad man kanskei sängkammaren en tid förmodade, förenat denna nationella tendens med ett lugn och en sans,) som icke tillåtit sig ett enda försök till afsteg utom Jegalitetens gränser, och till och medi de! flesta fall ålagt sig en nästan ytterlig försigtigbet i nämnde bänseende, samt derigenom alit bittills betagit de devuerade, bvilkas betydenhet räcker jemt så länge, som de få bålla i släpet . af konungamanteln, allt önskadt tillfälle att med något sken af framgång på folkets tänkesätt! framställa sina personer såsom oumbärliga bål: verk för tbronens bestånd mot det påträngande reformbegäret, eller att med fördel framdraga de stora orden ur den bekanta Wetterstedtska rustkammaren, för att dermed tillvägabringa någon reaktion bos den stora mängden. Imedlertid är det nogsamt bekant, att detta antinationella parti icke försummat att på högre ort låta höra ett sådant språk, som nyss nämnles och söka göra den föreställningen gällande, utt ett ihärdigt fortfarande i det gamla systenet är det enda medlet emot allenastyrelsens illintetgörande och folkmaktens öfvertag; ja det ir ganska troligt, att de redan i andanom gnugsa händerna af glädje och hviska till hvarandra: Det är vi som skola uppbära belöningen, bara I I I