Aftonbladet – 29 juli 1840, sida 2

till förbittring. Närvarande tvist ansår ju bioit en småsek; och jag tycker, att de, som itra fet Grundisgens helgd i ett fell, böra älven göra det i ett annat, och sålgdes tillse, att protokollet för den 27 sissslidne Januari, i hvad det rörer kanslistarfvodena, icke må upprifvas, såsom min nu synes hefva för afsigt. Att uppsifva ett redan fsitsdi beslut, skulle icke allenast uteöra den största vanära för Ståndet, atan äfven kunna mediöra olyckliga följder för hela landet. Jag bade trott, att tvisten angående kanslist-arfvodena sku!le vera bilsgd; men sedan den framträdt under närvarande form, vet Gud när den ken slutas. För min del får jeg nu, en gång för alla, förklara, att jag alldeles icke tänker taga pågon befattning med frågan om merberörde arfvoden. Härefter uppläste Sekreteraren 50 Riksdagsordningen och förklarade, att han anråg sig, lika med en Siåndsledamot, berätiged att fordra upprättelse enligt berörde , då förolämpning mot honom ägt rum. Rutberg: Jag skulle önska, satt den nu på bördet hvilande motion, angående kanslist-arfvodena, måtte föredragas, och närvarande diskussion upp höra, sedan sekreterarers anförande nu blifvit bordlagdt. — Äfven jag önskar enighet, och förklarar , att de tillvitelser, sekreteraren gjort mig, äro såuningslöse och endast tillkomne, för att stifta split inom Ståndet. Nils Strindlund från Westerzorrlands län: Jag vill endest förklara, det jeg icke ämnar yttra mig i den på bordet hvilsnde frågan angående kanslistarfvodene; ty jag vill icke deliaga i uppritvandet af ett redan fattadt beslut. Heurlin: Den sf sekreteraren upplästa 80 Riksdagsordningen afsor, enligt min tanka endast der härdelse, att någon af S:åndets ledamöter blifvit personligen förolämpad. Sekreteraren erinrade om 24 Riksdegsordningen, enligt hvilken han njuter samma skydd, som riksdagsman. Heurlin: cJag förklarar, all jag icke förolämpat någon.s Så få icke mina ord tydas. Hans Jansson apser det vanärende för Stårdet att tåla, det est fattadt beslut upphäfves; ännu mera vanärapde enser jag, om en Ståndsledamot stillastigande skulle kunna fördraga att blifva, på sätt som skett, förfördelad. Men Hens Jenssons farhåga för splittring i Ståndet delar jag icke, emedan jag tilltror Ständet nog karskter, att icke låta sig splittras derföre, att sekreteraren sökt stifia oenighet inom detj samman Rutberg: På det förevarande obehagliga ämne må kunna nu genast med slut efhjelpas önskar jeg, att Heurlin måtte afstå från sin begäran om bordläggning af sekreterarens arförande.n Heurlin förklarade sig icke håfva något att bärmot invända. Bengt Gudmundsson från Hallands län yttrade sig i öfverersstämmelse med följande vid protekollsjusteripgen af honom ingifna erd, enligt Ståndet2 beslut, bär intagna skriftliga anförande: cEburu obehsegligt det än må vara att yttra sig i en fråga, som i sig sjelf rörer mera Ståndets sekreterare och tvänne Ståndsbröder enskildt, än det allmänna, anser jag mig dock ej stillatigande kurera åtöra ett af Hr Sekreteraien nu uppläst enförande, som förnämligast är siktadt mot en värd ledamot inom detta Stånd, nemligen vår aktade medbroder Rutberg, hvers hendlingssätt vid flsre föregåsnde Riksdager gjort honom tillförlitligt känd för en duglig, redbar och värdig representant af detta Stånd. Rikedagshandlisgarne och Ståndets protckoller ådagalägga ojäfaktiga vittnesbörd derom, ech att nu vilja nedsmutsa hans hedrsnde Riksdagemannebana, på sätt sekretersren föreslår, vore på en gång både oklokt och obilligt. Uppriktigt måste jsg erkänna, ett jeg på det högsta ogiller Hr Sekreteratecs förfsrande i sin upplästs skrift; ty dylika förolämpsnde uttryck emot en Ståndsledamot har jag, åtminstene icke på detta rum förut hört offentligen afkunres. Och jeg ärsnar icke inlåte mig i svaromål derpå, enär jag helst vill sådant glömma; och må det gerna (ör mig lemnas åi glömsken och till det värde, jag anser det förtjens, nemligen föraktet. Hör her blifvit segdt, att, för det man söker i välmenirg rätta ett förkastadt lilläggi ett af Ståndet förut fattadt bislut, man dermed söker åssadkomme split och oenighet icom Ståndet. Vare det långt ifrån mig att ens tänka så lågt och att till den grad glömma det vigtiga represententskall, som konmimitenters förtroende kallat mig att utföra. Folkets och fäderneslendets sak kan för den redlige medborgarer icke boriblandas med de lumpnea ordstrider, som nu bär äro i fråga. Detta magtpåliggande Dpetionens väl är för mig mera dyrbart, än att jag kan det glömma för elit hvad verlden lofvar, alldraminst för personlig gunst, på bekestnad sf endras rätt. Ej eller trer jag, att någon af mina ståndsbröder kan låta denna fråga det ringaste inverka på sig, ehvad utgången än blir, och alldraminst fruktar jag den våden, att Ståndets hittills stora pluralitet kan det ringaste äfvemtyra, då de besinna hvartill de kallade äro. Icke eller kan någon vanära tillskyndas Ståndet, för det en ledsemot gjort Ståndets sekreterare uppmärksam på grundlagens bud, vid ett beslut, då hvarken bemälde ledamot eller jag var närvarande; helst när man besinnar, hvarifrån tvisten ursprungligen härleder sig. Men hvad som ej bör förbises, är den tolkning, Hr Sekreteraren bebagat ru gifva åt grundlegen, hvilken tolkniog jag, likesom i enpnsat öfrigt, ogillar. Om jeg uppfattat det rätt vid uppläsningen, ställer sig sokreteraren i jemlikhet med en ståndsleda. mot, vid tillämpningen af 50 Riksdagsordningen. Kan det så anses, kommer samma paragraf ganska väl till måtta emot Hr Sekreteraren sjelf; merendels går det så: cdå man gräfver dike åt andra, faller man sjelf deris; — ty något svårare personligt förolämpande uttryck, än i upplästa anförandet, tillstår jag mig ej bafra bört vid de tillfällen och på de ställer, man diskuterar och beslutar om fåderneslandets högst megtvpåliggande angelägenheter. Jeg hyser den öfvertygelse, att den åtgärd att sammanbinda en förklaring vid ett genom votering afgjordt beslut, ej var alldeles så rigtigt, som den vu synes vilja försvarss, och jag har deremot rteserverat mig, emedan, då, StatsUtskottets utlåtande JM 469 föredrogs i Ståndet, sådant skedde för första gången, och kunde således ingalunda med tillägg antagas eller förkastas, som Hr Sekreteraren pu påstår; utan då anmärkning gjordes deremot,