Aftonbladet – 28 juli 1840, sida 3

cigarr är nog för dem en bel dag till föda, och Itörsten släcka de, utan att vämjas, i närmaste vatItenpöl. De marschera med stormsteg och slås dag och natt, utan ringeste knot; änru vid dödens anblick uppstämma de siva sångar. Olyckligtvis är .Jhos dessa män, dem man skulle tro vara smidda på en härd, själen lita känslolös som kroppen. En anIförare behöfver blots med fingret peka på en by, så Isiörta de sig på densamma, liksom gamen på sitt rof. Och när gedan blott en hop rökande ruiner är qvar af byn, då de arma invånarne förblödt under deres hugg, draga ds sig tillbaka på närmaste fält, och, druckna af vällust och vin, kasta somliga tärning om det röfvade guldet och det hopade bytet, under det andra vid oljuden af en eländig guitarr börja dansa. Och likväl anse sig dessa menniskor för goda krisina. Hvar och en bär ett kors och något helgons reliker i en liten silfverdosa på bröstet, och sällan förflyter en minut utan att man hörer honom rämna Jesus och den heliga IJungfruns nsmn. En timmas väg ifrån Bayonne gjorde kolonnen halt. Under denna peus, som räckte temligen länge, putsade sig hvar och en det bästa han kunde med sina trasor. Derefter formerade de sig i sqvadroner och kompanier, och marcherade vicare med sina officerare och sina trummor och t:umpeter i spetsen. Kl. 4 defilerade dessa gusrillor, hvilka eskorterades af tvenne Fransyska kompanier till parken vid slottet Marrac, nästan under stadens murar, med fasta steg och stolt utseende, i djupaste tystnad. En ofantlig folkmängd hade samJat sig för att se dom. Hopen var tyst, liksom de. I sanning, detta skådespel var sorgligt. Medlidandet måste i detta ögonblick vara s:arkare än minnet af de mångfaldiga grymheter, som dessa olyckliga I sin fanatism begått. Deras elände, de djupa spåren af deras lidande gingo hvar och en, som såg dem, till själen. Här såg man 41382 besegrade, som på lif och död slagits med tio gånger starkare stridskrafter, bland dessa 1382 voro 233 officerare, 1041 soldater; 5 qvisnor och 3 barn, ruinerna af lansryttarne fråa Arragonien och Valencia, Cids bataljon, Manchasoch trohetsbataljonen, hvilka i 7 år kommit Spanien att darra. Öfverofficerarne, hvilka marcherade ispetsen, voro lika eländigt klädda som de gemeng soldaterne. I trots af deras vanställda drag, kunde man se på de fleste, att de haft god uppfostran och måste tillhöra temligen förnäma fomiljer. Efter officerarne kom kavalleriet. Denna corps hade ett mindre lidande utseende; men den bestod också helt och hållet af kraftfulla, ståtliga män, som haft mindre strapaser att uthärda än fotfolket. Mestfrapperade olikheten af qvarlefvorna och färgen af deras uniformer. Somliga hade gamla lancier-frackar, men deras underplagg hade blifvit hängande på Spaniens törnbuskar. Somliga deremot hade benkläder, men inga frackar. Uppslagen på frackarne voro på somliga röde, på andra gröna eller gula. Infanteristerne hade något mera regelmessigt utseende, men hvar ech en flydde deras atmosfer. De hade Fransyska soldatrockar hängande omkring sig. Som bekant är säljas i Frankrike militär. uniformerne, efter trenne års brukningstid, till den mestbjudande. Klädmäklarne köpa dem, för att åter sälja dem till tiggarne; med dessa söndriga och semmanlappade klädespersedlar prydde sig Don Carlos soldater under sina lyckligsstie dsgar. Sedan åratal tillbaka hade de släpat dem från berg till berg, genom Arragonien, Catalonienr, Castilien och Navarra. Man kan således föreställa sig huru dessa öfverrockar nu sågo ut. Men alla voro ej så lyckliga att äga ett sådant grått rockskelett. Somliga hade blott en skjorta, en näsduk knuten om hufvudet, trasorna af ett täcke öfver skuldrorna, och ingenting hvarken på ben eller fötter. Säkerligen tillhörde dessa atrohets bataljonen,. Parken vid Morrec, der Spanjorerna slagit läger, är blott ett par bösskott från Bayocnes mursr. Midt i parkon reser sig en stor byggnad, tillräcklig för att rymma alla dessa flyktingar. Fältet kring byggnaden är vidsträckt och omgifvet af en mur. En vakt står ioom denna ringmur, och alla ingångar bevakas noga af skildtvakter. De hafva befallning att icke släppa ut någon Spanior, och att safhålla de nyfikne, som formligen belägra Marrec. Kl. 4 besökte jag detta guesriilaläger. Hvad skada att Colin och Victor Hugo i denna stund befinna sig i Paris! I Marrac skulle målare och skalder fiana herrligt stoff. Då jog inträdde, voro Spaniorerne sysselsatta med sin toilette. Klädmäklerskorna i Bayonne hade ditfört sina butiker, och fiago sälja allt, intill sista plegget. Dessa menniskor, som för trenne timmar sedan sågo så tiggaraktiga ut, hafva således penningar! tänkte jag. Penningar ? — Deras fickor äro fulla deraf. Hvarifrån de fått dem, vet Gud allena. Talrika grupper lågo här och der utsträckta på gräset. Jeg närmade mig och såg soldster, med ögon flammande af vinstbegär, girigt utsträcka händerna; de spelade kort, icke om ett stycke bröd, utan om piastrar och guldmynt. På ett ennat ställe i parken låte soldaterne klippa båret och raka sig. Bredvid dem tvättade flere sina ansigten cch händer, under det andra rensade salad, den de genast derzå förtärde. Till höger om ingångsporten stod en Spanior, som böll en käpp i elden. Jag närmade mig för att se hvad han hade för sis. Den stackars saten bade trädt ett stycke rått kött på spetsen af käppen, hvilket han stekte, under det han väntade på qvällsvarden, som kokade i en mängd kärl. Knappt hade ban värmt köttet lite i elden, så bet han ett stycke deraf; sedan höll han resten åter i elden och en minut derefter bet ban åter af ett siycke. På detta sätt fortfor hen tilldess slutligen alltsammans var förtärdt. De mest uttröttade lågo blandade om hvarandra i gräset och såfvo i solskenet, säkerligen utan att det ringaste drömma om det förflutna. Några andra, stolt utstyrda med sina trasiga och smutsiga ksppor, bildade en krets kring dem som spelade, rökade cigarrer ecch gnolade Spenska visor. Blott på qvinnornas och barnens ansigten syntes sorgen, ty de hade ännu ej hunnit förstena sina hjortan. En märklig tafla erbödo dessa scener i parken vid Marrac. Imedlertid fordras något mod att betrakta dem på nära båll. Ty förutan den pPpestilentiastaka Inkt decca rnannistarvr uthrada kring tig ärva